Pepparkakshuset slås sönder med en riktig hammare

Min son fick en verktygslåda i julklapp. Allt var perfekt - han hade önskat sig en verktygslåda och jag hade tipsat släkten om det. Det enda som inte riktigt stämde: det var riktiga verktyg! Jag som förväntade mig plast blev något nojjig när jag insåg vad som fanns i verktygslådan. Sågen var väldigt vass.

På ett sätt var det i alla fall bra med en riktig verktygslåda. Nu har du en alldeles egen hammare att slå sönder pepparkakshuset med!

Det här året köper vi en mindre gran

I dag städade vi undan julen. Eller jag, rättare sagt. Du är hos din mamma så det var lika bra att jag städade innan du kommer hem här igen. Men du, även om det är vansinnigt charmigt att pricka in så att julgranen precis matchar takhöjden så tror jag att vi tar en mindre gran 2010. Så känns det just nu i alla fall, efter att ha burit ut granen - och efter att ha sopat upp typ halva...

Årets första inlägg handlar om saknad

Saknad. Man kan känna saknad, och man kan vara saknad. Just nu pågår ett intensivt polisarbete i Malmö. En fyraårig flicka försvann från familj och släkt strax efter tolvslaget i centrala Malmö, hon är inte återfunnen och polisen misstänker brott.

Det blir lite extra verkligt och känslosamt när man har barn i samma ålder. Och man får perspektiv till så mycket i sitt liv. Just nu skulle jag vilja krama om min son för att jag känner en sådan enorm tacksamhet över att han finns, men så kan jag inte det eftersom han inte är hos mig just nu. Det känns inte bra, men så får jag dåligt samvete för att jag tänker så.

Vi går alla igenom våra helveten, stora och mindre stora, och just nu finns det människor som går igenom ett enormt. Jag hoppas att det slutar väl.

Julens alla möjligheter

Snart är det jul, och då ska vi pyssla. Jag har sett fram emot det, och ser verkligen fortfarande framför mig hur mysigt det är när vi sitter tillsammans och pysslar med alla möjliga grejer utspridda på köksbordet. Men, och detta är inte en helt obetydlig del i sammanhanget: jag är usel på pyssel! Jag har viljan, jag har tålamodet, jag kan ordna materialet, men jag vet inte om jag kan ordna till mina fingrar. Mina fingrar fixar inte pyssel helt enkelt.

Nu kommer vi att pyssla i alla fall. Jag ska göra mitt bästa. Min son är nu i den åldern att han själv uppskattar pyssel. Han har varit för liten innan för att vi ska kunna sitta och pyssla tillsammans, men den här julen kommer det att vara alldeles lagom. Han kommer att vilja själv. Så nu ska bara mina fingrar komma med på banan och lära sig att bemästra de små rörelsernas konst.

Så ska jag komma på en massa bra pyssel också.

Vad är era bra, enkla och roliga tips?

Med spisen som manual

Min son fick en leksaksspis när han var yngre, och har alltid gillat att leka med den. Han plockar fram kastrullerna och fixar med all sin leksaksmat. Av någon anledning har hans spis varit nermonterad under en period men i veckan var det dags att plocka fram den och sätta ihop den.

Den är inte svår att montera men det tar ändå lite tid att få allt rätt. Uppenbarligen tog det längre tid än vad min son hade planerat. Han stod bredvid och väntade otåligt, och verkade inte förstå vad det var som tog sån tid. ”Du ser ju hur det ska se ut” sa han till mig - och pekade på vår riktiga spis…

Med enkla medel

Det krävs så lite för att ha så kul. I brist på en ”riktig” basketkorg tog vi fram cykelkorgen och det blev hur bra som helst. Först ställde vi bara ner den på en pall och försökte pricka rätt, vilket du tyckte var roligt. Men ännu roligare blev det när jag lyfte upp cykelkorgen just för att det skulle bli så snarlikt basket som möjligt, och ännu ännu roligare blev det när du träffade mitt huvud i stället för korgen.

Det krävs så lite för att ha så kul, alltså. Man kan leka ”sten, sax, påse” med dig hur länge som helst också. Du skrattar så gott, och tycker att det är så roligt. Och det gör jag också. Jag älskar att se dig le, och höra dig skratta. Det är det absolut finaste jag kan tänka mig just nu. Och det krävs så lite.

Kalas med pojkpresenter

Min son var bjuden på kalas i dag. Det var en pojke som var födelsedagsgris och det syntes på presentbordet. Förutom ett pysselset som såg ganska vilset ut hade han fått bilar och actiongubbar. Uteslutande. Det är inte otippat naturligtvis, men man kan tycka att det är tråkigt i alla fall.

Någon förälder som var där med sitt barn sa att hon bara köpt presenter till flickor innan, och att hon inte visste vad man skulle köpa till en pojke? Hur kommer det sig då att man begränsar sig till att tänka bilar och actiongubbar? Varför kan vi inte tillåta oss att tänka lite större?

Gå in i vilken leksaksbutik som helst i dag, och du hittar hur många saker som helst som är pedagogiska, roliga och riktade till specifika åldersgrupper snarare än kön. Ja, du hittar pojk- och flickhyllorna också naturligtvis, men vi skulle också kunna välja något annat. Speciellt om man aldrig köpt en present till en pojke förr.