En stor glugg

Gluggen har blivit större. Nu saknar min son två framtänder. Den här gången var jobbigare än första gången. Dels för att jag visste vad som skulle hända i förväg, dels för att medicinen fick jobbigare konsekvenser. Innan tanden drogs ut fick han rätt stark medicin som gjorde honom rejält groggy. Han satt och skrattade åt sig själv och såg två glas när det bara fanns ett.

Under själva ingreppet var han som vanligt min fantastiska, fantastiska pojke – så duktig och så tapper. Efteråt gjorde medicinen honom väldigt irriterad och ledsen (medicinen kan göra barnet irriterat och ibland till och med aggressivt), så det blev ett par tuffa timmar hos folktandvården innan vi kunde gå därifrån.

Nu hoppas jag att tandproblemen lämnar oss i fred.

Men först väntar vi på att tandfén kommer hit i natt.

Tand ska dras ut - igen

Min son har haft otur med sina tänder. För några månader sedan var han ute och gick med dagis. Barnen gick i klassiskt två och två-led. Enligt rapporten vände min son sig om för att säga något till en flicka bakom honom, och precis när han vände tillbaka stod en stolpe i vägen. Ena framtanden fick en lång spricka. Dagis ringde, min son fick åka till tandläkaren och tanden dras ut på en gång.

I morgon är det dags igen. Jo, faktiskt. Igen. Något har hänt på dagis, exakt vad vet ingen. Vid hämtning en dag var den andra framtanden i alla fall plötsligt lös, så nu måste den också dras ut. Och den här gången tycker jag att det känns jobbigare. Förra gången var jag inte beredd på något, nu har jag vetat i förväg vad som ska hända. Jag vet att de ska dra ut en tand på min stackars son i morgon. Jag vet att han kommer att vara groggy. Jag vet att han kommer att skrika när de rycker. Själv är han rätt cool med allt. Han konstaterar bara att tandläkaren ska ta bort ytterligare en tand.

Fram tills att tanden ska bort har vi fått fokusera på mjuk mat, mat som inte kräver så mycket bett och tugg. Det har lett till intressanta framsteg. Min son har på mindre än en vecka gått från ”blä, äckligt!” till ”åh, det här gillade jag ju” när det gäller ost-och broccolisoppa, ärtsoppa och isbergssallad.

En separations konsekvenser

Klockan närmar sig midnatt. För en stund sedan hörde jag min son ligga och smågråta i sin säng. Jag tänkte att han drömde och gick in för att pussa på honom. Men det var ingen dröm. Han hade kissat på sig, och blev mer och mer förtvivlad. Snabbt upp med honom, trösta, fixa och dona, ny pyjamas – och till slut komma till ro i pappas säng.

Nu sover han lika vackert och stillsamt som han brukar göra. Och jag, som separerad varannan vecka-förälder, sitter och funderar över vad det står för. Att han kissar i sängen. För första gången. Jag har nog alltid varit en väldigt reflekterande, orolig och analyserande person och förälder, men varannan vecka-livet har tagit det till helt nya höjder. Jag börjar fundera, och undrar om saker som sker är reaktioner på separationen. Eller om det faktiskt är så att han är precis som vilket annat barn som helst, som ibland kissar i sängen.

Om jag och hans mamma fortfarande levt ihop hade jag nog inte blivit lika starkt påverkad av att han kissar i sängen. Nu blir sådana händelser så starka för mig. Jag hoppas att jag bara överanalyserar, och att jag kan sluta med det.

När man inte vill sova

Oftast har vi väldigt mysiga kvällar tillsammans. Rutinerna fungerar, och känns bra. Efter Bolibompa går vi och borstar tänderna. Sedan väljer vi en bok, plockar fram filten och mjukisdjuren och myser till det i läsfåtöljen. Efter det är det dags att lägga sig i sängen. Vi pratar lite om dagen och sedan är det puss och god natt.

Oftast slocknar min son ganska omgående. Men ibland kommer en sån där kväll igen. En sån där kväll när min son vill skjuta på sömnen så länge han bara kan. Han brukar köra samma varianter. Han kommer på att han behöver dricka lite vatten, han kommer på att han behöver gå och kissa trots att han precis gjort det, han kommer på att han behöver prata med mig om en sak men självklart utan att ha något som han faktiskt behöver prata om.

I förra veckan kom han ut i vardagsrummet.

- Pappa, jag behöver hjälp.
- Med vad då?
- Med att sova.

Bolibompa goes digital

Jaha. Käre Markus, Bolibompa-programledaren-Markus, skulle bjuda på stor trollerishow i går. Den stora finalen: han trollade fram en ny halv sju-vinjett till Bolibompa. Ni vet, när klockan är halv sju spelas en liten vinjett upp för att markera en ny fas av programmet. Och från och med nu ska ytterligare ett inslag i den värld min son växer upp i vara digitalt. För nu är det inte längre en fin liten rund röd klocka där visarna snurrar fram till halv sju som poppar upp i vinjetten, nu står det i stället: 18:30.

Vad är det för fel på att lära barn den analoga klockan först?

Eller är tanken att de barn som sitter framför Bolibompa från halv sju och framåt är de barn som redan ska vara redo för den digitala klockan?

Snälla, snälla del 2

Andra chansen i kväll. Alla var chanslösa mot Caroline af Ugglas och ”Snälla, snälla”, inte bara om du frågar mig. Fråga min son, och ni får höra. När någon satt och sa att Lili och Susies låt var bra och borde gå vidare, röt min son till: ”Nä, Snälla snälla ska vinna!” Okej. Basta.

Schlagerfestivalen 2009 har trots allt blivit ett trevligt minne att bära med sig. Jag och min treårige son sitter och hejar på samma låt. På Caroline af Ugglas. Som jag tidigare haft svårt för. Men som jag nu gillar skarpt. Och ni skulle sett min son när hon sjöng i kväll. Han satt helt trollbunden i soffan. Inget kunde störa honom.

Snälla, snälla

Min son brukar fråga vad det är för dag i dag. Om jag då säger att det är fredag frågar han "Och vad gör man på en fredag?". Han har full koll på vad man gör på fredagar och lördagar. På fredagar ”dansar man” (Let´s Dance) och på lördagar ”sjunger man” (Melodifestivalen). Det har varit väldigt roligt att se Melodifestivalen med honom. Han sjunger och dansar framför tv:n.

Nu är han här igen, och det ska bli intressant att se vad som händer under Andra chansen. Ugglas ska ju vara med igen, och min son har utvecklat en alldeles speciell relation till hennes låt ”Snälla, snälla”. Jag kommer ihåg när Molly Sandén skulle sjunga i en deltävling, och jag ville gärna höra om det var en bra låt. Hur det lät? Ingen aning – just när det var Mollys tur stod min son framför tv:n och sjöng ”Snälla, snälla”.