Pedagogiken som inte fungerar

Att leva i nuet är en ständig ledstjärna, men jag tycker också om att båda se tillbaka på det som varit och blicka framåt mot det som ska hända. Jag gör ingen skillnad när det gäller min son. I läggrutinerna ingår att prata om dagen som gått. Ibland börjar han prata om något som varit extra kul och bra, ibland berättar han om något som inte varit så bra. Det är mysigt att ha den stunden.

Det här med att prata om vad som ska hända ”sen” fungerar däremot inte så bra. ”I morgon efter dagis kan du och jag åka till badhuset” sa jag en dag. På morgonen vaknade min son, och gick utan att säga god morgon raka vägen till byrålådan där badbyxorna ligger. Han hade svårt att acceptera att badhuset var efter dagis.

Eftersom vi var och badade blev vi lite sena med en del annat, vilket bland annat innebar att Bolibompa för ovanlighetens skull hamnade längre ner på prioriteringslistan. För att ändå få en liten lugn stund i soffan sa jag att vi kan börja titta på en film, och sedan se klart den i morgon. Vi valde en film om en isbjörn, och såg första biten för att som sagt se resten sen. Strax före midnatt vaknade min son, kom ut i vardagsrummet och sa ”Nu ska vi se klart på isbjörnen”.

Snö med tajming

I våra trakter kommer det inte snö så ofta. Att snön faktiskt lägger sig är ännu mer ovanligt. Men nu har vi snö, och vi har snö tillsammans den här gången. Förra gången det snöade låg snön bara kvar en dag, och då var det inte min vecka.

Men jag hoppades att det skulle komma snö igen, och att min son skulle vara här då. Jag gick till Åhléns och köpte en pulka. Sedan har den stått här och väntat på att bli använd. Nu har den blivit använd flera gånger, och jag tycker att det är helt fantastiskt att få se min son i pulkabacken.

Folk gnäller och säger att det alltid börja snöa dagen efter att de tänkt högt om vårkänslor. Jag brukar vara en av dem. Men inte i år.

Vuxna barn på lekplatsen

Min son och jag var på lekplatsen en dag när det var ganska trist väder. Det var lerigt på marken, och sanden fastnade på det mesta. Två mammor var där med sina pojkar, men de verkade vara på väg därifrån. En av pojkarna hade klättrat upp på en ställning och hade lite problem att komma ner. Mamman gick mot honom för att hjälpa till, men hejdade sig. Hon sa: ”Du är så skitig nu så jag har ingen lust att hjälpa dig.” Mamman backade, sa till pojken att de skulle gå vidare – och pojken fick ta sig ner från klätterställningen bäst han kunde.

Då kom jag att tänka på en artikel som jag läst. Jag kommer inte ihåg var jag har läst den, men jag minns så väl vad den handlade om eftersom jag tyckte att det var rätt sjukt. En mamma beklagade sig över att det var så jobbigt och tråkigt på lekplatsen. Det fanns ju inget att göra för henne. Därför föreslog hon att det skulle öppnas kaféer i anslutning till lekplatser så att det fanns något att göra även för föräldrarna.

Jag har kanske missförstått något eller också har jag inte lika höga krav på lekplatsbesöket som den där mamman. För min del går jag till lekplatsen för att min son ska få leka. Antingen leker han med mig, och då njuter jag av det, eller också leker han med andra barn på lekplatsen, och då njuter jag av det. Sedan går vi hem, och då njuter jag av en kopp kaffe.

Om att växa och att växa ihop

Amningen kom inte igång som den skulle. Min son fick inte riktigt in rätt teknik, och blev av med mer energi än han fick när han låg vid bröstet. Redan när han var två dagar uppmärksammades att hans tungsträng satt fast långt fram, och kanske kunde det påverka amningen. Han gick inte upp det han skulle, så uppenbarligen fick han inte i sig tillräckligt. Vi fick en remiss och när han var drygt två veckor gammal bestämde läkarna sig för att klippa tungsträngen.

Jag kommer ihåg hur fruktansvärt det var. Jag klarade inte av att hålla honom när de skulle klippa, inte hans mamma heller. Personalen fick sköta det. Vi klarade inte av att titta. Jag tittade bort. Min son skrek kort och intensivt och jag blev tvungen att blunda också. Som om det skulle hjälpa. Tack och lov var det snabbt över, och min son lugnade ner sig i min famn.

Strax efter att han fyllt tre år hände en olycka på dagis. Barnen var ute och gick i traditionellt led. Min son vände sig om för att säga något till en kompis, och vände tillbaka huvudet precis när han hade en stolpe framför sig. Ena framtanden fick en sådan smäll att den inte gick att rädda. Tandläkaren var tvungen att dra ut den. Jag kom att tänka på tungsträngen, och hur jag inte klarade av att hålla honom, hur jag inte klarade av att titta. Nu var det annorlunda. Nu kunde jag inte göra annat än att hålla min sons hand när tanden skulle dras ut. Och titta honom i ögonen och säga att allt kommer att bli bra.

Jag har vuxit. Han har vuxit. Och vi har vuxit ihop.

Alla hjärtans dag

På alla hjärtans dag ska man vara nära de man håller kära. Det är därför det inte känns som alla hjärtans dag i dag. Jag är inte nära min son. Han är hos sin mamma. Det är inget fel i det, men det är fel att jag och min son inte är hos varandra i dag. Det finns ingen och inget jag älskar som honom. Och därför kan det inte vara alla hjärtans dag i dag.

Jag saknar dig, min son, och jag älskar dig.

I dag, och alla andra dagar.

Vi räddar varandra

Är det bara pappor som åker med sina barn och badar? Jag vet inte, men när min son och jag åkte till badhuset senast märkte jag att det bara var pappor på plats. Pappor med sina barn, de flesta med två. Det var intressant att se, och jag undrar vad det står för.

En pappa kunde i och för sig stannat hemma. Han och hans två pojkar lekte med en boll, och plötsligt kastade pappan bollen jättehårt mot en av pojkarna. Som en lek som gick överstyr. Som att han bara var tvungen att kasta riktigt hårt, bara en gång. Pojken blev ledsen och började gråta, så klart. Pappan tröstade honom en stund, och sedan fortsatte de att leka. Pojkarna tog efter pappans beteende och blev helt vilda i bassängen. De tyckte att de också kunde kasta hur de ville, varpå pappan blev arg och började skrika. Onda cirklar är verkligen onda.

Min son var vild på sitt sätt. Han tyckte nämligen att han redan kan simma så han släppte taget om mig och slängde sig i väg. Jag fångade honom innan han kom under vatten, och då sa han:

- Pappa, du räddade mig.
- Älskling, jag kommer alltid att rädda dig, svarade jag.
- Och jag kommer alltid att rädda dig, pappa.

Något på spåret

Senast vi skulle åka tåg visade det sig att biljettautomaten på perrongen inte fungerade. Jag tänkte att vi väl får lösa biljett på tåget eller på stationen som vi skulle till, så vi hoppade på tåget. Biljettkontrollanten kom och jag förklarade läget. Hon sa att vi kunde lösa biljetter när vi kommit fram till slutstationen i stället.

Eftersom min son är ett litet kontrollfreak var det dock väldigt viktigt att biljettkontrollanten fick en biljett att kontrollera. Jag letade fram en gammal biljett som han stolt fick visa för henne, varpå hon blev så förtjust i honom att han fick följa med henne längst bak i tåget för att se var man sitter när man kör tåget. Han trivdes rätt bra bland alla spakar och knappar.

Häromdagen var vi på en lekplats där det bland annat fanns ett tåg. Min son tog plats längst fram och bad mig ta plats bakom honom. Vi skulle ut och åka, och jag var tvungen att sitta ner. Efter en stund vände han sig om, och sa:

- Pappa, kan jag få se din omelett?

En mysig torsdagskväll

Det tar förstås ett tag att vänja sig vid varannan vecka-livet, men vissa rutiner sätts rätt snabbt. Kvällen innan min vecka börjar är fylld av rutiner. Trevliga rutiner. Förberedelser-innan-min-son-kommer-hem-igen-rutiner. Vårt hem får en översyn så att allt är som det ska. Kyl, frys och skafferi fylls på. Nytvättade sängkläder plockas fram. Mjukdjuren läggs tillrätta. Lite olika maträtter tillagas så att jag inte varje dag behöver lägga alltför mycket av vår gemensamma tid på att stå i köket och laga mat.

En torsdagskväll utan barn kan alltså vara rätt mysig, med andra ord.

Och nu är han är igen. Han sover i sin nybäddade säng, så sött och fridfullt.

Välkommen hem igen, min son.

Dagmamma vs dagis

Min son var nästan tre år när han började på dagis. Innan dess hade han varit hos dagmamma. En kvinna nära pensionsåldern, men mer energisk än många andra personer jag har träffat. Och som jag kan sakna henne vissa dagar. Och som jag kan sakna fenomenet dagmamma. Men i stället för att gräva ner mig i den saknaden påminner jag mig själv om att jag ska vara glad och tacksam över att min son faktiskt fick ha dagmamma tills han var tre år. Jag tror att det var bra för honom. Jag tror att det är bra för många barn att börja i en liten grupp först, för att sedan gå över till dagis i ett led inför skolstart.

Sedan har jag alltid känt mig tryggare när jag lämnat mitt barn till en stabil kvinna som varit dagmamma i 30-40 år, än till dagispersonal som jag ibland inte tror har koll på någonting över huvud taget. Dessutom var det aldrig något projekt att lämna hos dagmamma. Det var alltid trevligt, mysigt – det fanns tid att prata både vid lämning och hämtning.

Usch, jag kommer ihåg första gången dagmamman var sjuk och jag inte hade möjlighet att stanna hemma med min son. Vi var utlämnade åt närmaste dagis. Vilken chock. Säkert större för mig än för min son, men ändå. Dessa rutiner, detta projekt. Säkert inget konstigt, men när man kom direkt från dagmamma-världen var det en märklig upplevelse.

Vi hade fått veta att vi skulle komma antingen före klockan 8 eller 8.30, annars skulle vi komma mitt i frukosten. Fine. Vi kom 8.30. Alla satt fortfarande vid frukosten. Jag kände att vi fick be om ursäkt för att vi kom. Jag tog med min son till ett lekrum intill för att vi inte skulle störa. Dagispersonalen reflekterade ändå inte över att min son hade kommit, inte förrän jag inte hann stoppa honom från att springa in i frukostrummet för att plocka upp en bit knäckebröd som låg på golvet. Då var det någon som sa ”nämen, hej”. Men personalen satt kvar och åt frukosten, och jag och min son gick tillbaka till lekrummet. Jag dröjde mig kvar för att se till att min son inte kom in i frukostrummet och ”störde” igen.

Efter några minuter kom en från personalen fram till mig och frågade om jag ville vinka hejdå. Det är mycket möjligt att personen i fråga var duktig på sitt jobb, men att säga hejdå till min son är faktiskt inget som jag behöver hjälp med.