Julens alla möjligheter

Snart är det jul, och då ska vi pyssla. Jag har sett fram emot det, och ser verkligen fortfarande framför mig hur mysigt det är när vi sitter tillsammans och pysslar med alla möjliga grejer utspridda på köksbordet. Men, och detta är inte en helt obetydlig del i sammanhanget: jag är usel på pyssel! Jag har viljan, jag har tålamodet, jag kan ordna materialet, men jag vet inte om jag kan ordna till mina fingrar. Mina fingrar fixar inte pyssel helt enkelt.

Nu kommer vi att pyssla i alla fall. Jag ska göra mitt bästa. Min son är nu i den åldern att han själv uppskattar pyssel. Han har varit för liten innan för att vi ska kunna sitta och pyssla tillsammans, men den här julen kommer det att vara alldeles lagom. Han kommer att vilja själv. Så nu ska bara mina fingrar komma med på banan och lära sig att bemästra de små rörelsernas konst.

Så ska jag komma på en massa bra pyssel också.

Vad är era bra, enkla och roliga tips?

Med spisen som manual

Min son fick en leksaksspis när han var yngre, och har alltid gillat att leka med den. Han plockar fram kastrullerna och fixar med all sin leksaksmat. Av någon anledning har hans spis varit nermonterad under en period men i veckan var det dags att plocka fram den och sätta ihop den.

Den är inte svår att montera men det tar ändå lite tid att få allt rätt. Uppenbarligen tog det längre tid än vad min son hade planerat. Han stod bredvid och väntade otåligt, och verkade inte förstå vad det var som tog sån tid. ”Du ser ju hur det ska se ut” sa han till mig - och pekade på vår riktiga spis…

Med enkla medel

Det krävs så lite för att ha så kul. I brist på en ”riktig” basketkorg tog vi fram cykelkorgen och det blev hur bra som helst. Först ställde vi bara ner den på en pall och försökte pricka rätt, vilket du tyckte var roligt. Men ännu roligare blev det när jag lyfte upp cykelkorgen just för att det skulle bli så snarlikt basket som möjligt, och ännu ännu roligare blev det när du träffade mitt huvud i stället för korgen.

Det krävs så lite för att ha så kul, alltså. Man kan leka ”sten, sax, påse” med dig hur länge som helst också. Du skrattar så gott, och tycker att det är så roligt. Och det gör jag också. Jag älskar att se dig le, och höra dig skratta. Det är det absolut finaste jag kan tänka mig just nu. Och det krävs så lite.

Kalas med pojkpresenter

Min son var bjuden på kalas i dag. Det var en pojke som var födelsedagsgris och det syntes på presentbordet. Förutom ett pysselset som såg ganska vilset ut hade han fått bilar och actiongubbar. Uteslutande. Det är inte otippat naturligtvis, men man kan tycka att det är tråkigt i alla fall.

Någon förälder som var där med sitt barn sa att hon bara köpt presenter till flickor innan, och att hon inte visste vad man skulle köpa till en pojke? Hur kommer det sig då att man begränsar sig till att tänka bilar och actiongubbar? Varför kan vi inte tillåta oss att tänka lite större?

Gå in i vilken leksaksbutik som helst i dag, och du hittar hur många saker som helst som är pedagogiska, roliga och riktade till specifika åldersgrupper snarare än kön. Ja, du hittar pojk- och flickhyllorna också naturligtvis, men vi skulle också kunna välja något annat. Speciellt om man aldrig köpt en present till en pojke förr.

En ny typ av rädsla

Vem har inte varit mörkrädd? Min son är det också då och då, och på sistone har han utvecklat ett motstånd mot att själv gå in på toaletten om inte lampan redan är tänd. ”Men det är släckt, jag är mörkrädd” säger han när han kommer tillbaka utan att ha tvättat händerna och munnen efter maten.

Oftast går det bra ändå men ibland har han verkligen haft svårt för att gå in. Nu har han gjort en grej av det och utvecklat en helt ny typ av rädsla. ”Det är tänt inne på toa, så gå in och tvätta dig nu” sa jag efter maten häromkvällen. ”Men pappa, jag är ljusrädd…”

Diktafonen är en bra kompis

Den digitala diktafonen är väldigt populär just nu. Jag har mest använt den till mina egna projekt tidigare men jag har kommit på att det är trevligt att spela in saker tillsammans med min son. Han tycker att det är vansinnigt roligt, framför allt att lyssna på det efteråt såklart, och det kommer att bli trevliga minnen framöver. Jag har själv i vuxen ålder fått lyssna på inspelat material som jag var "delaktig" i som barn, och det är jättekul att lyssna på.

Just nu spelar vi in rätt mycket när vi sjunger. Min son kör på sina egna låtar men får fila lite till på texterna, tycker jag. I kväll ville han sjunga låten ”Spiderman” och det tog inte många sekunder kan jag meddela.

”Spiderman fångar alla dumma människor…sen var det slut”

Huvud, axlar, Blixten McQueen

Vi busade lite innan du skulle gå och lägga dig i kväll, och jag började av någon anledning sjunga på ”Huvud, axlar, knä och tå”. Någonstans tänkte jag nog att du skulle haka på och göra rörelserna med mig men jag stod där som ett ensamt litet fån och du hade ingen som helst plan på att sjunga det jag sjöng.

Du kom i stället in på en helt annan sång, och det var inte en gammal klassiker utan en mer nutida visa. ”Blixten McQueen var ute på hans bana med hans vänner. Så sa han bla bla bla och så var denna visan slut”.

Även om Blixten McQueen tycks vara överallt kan han fortfarande poppa upp vid det mest oväntade tillfället.

Kojan är en glasskiosk

Du tycker om när vi bygger en koja här hemma. Vi fixar med stolar, kuddar och filt och vips har vi gjort en koja. Vi släcker ljuset och plockar fram ficklampan. Sedan brukar du krypa in i kojan, och förvandla den till en glasskiosk.

”Vem vill köpa glass? Kom hit” ropar du och erbjuder bland annat din egen favoritglass sandwich. Jag håller med om att den är god, men 78 kronor var i dyraste laget. Tur att det bara fanns en kvar. Å andra sidan hade du bara piggelin efter det och för 49 kronor kändes inte det som ett prisvärt alternativ.

En fyraåring som utmanar

Just nu är min son inne i en period när han inte lyssnar så värst mycket. Han gör ungefär som han vill, i alla fall är det hans egen plan ända tills någon säger något annat. Du är på klassiskt tvärtom-humör, och stundtals utmanar du mig ganska rejält. Jag ber dig att stanna, du fortsätter att gå. Jag säger åt dig att inte gå i vattenpölen eftersom du inte har riktigt rätt skor på dig, du hoppar jämfota mitt i pölen.

I kväll, i hallen utanför toaletten, utmanade du mig på riktigt:

- Ta av dig tröjan, vi ska in och duscha.
- Nä, det kan jag inte.
- Jo, det kan du.
- Nä, det kan jag inte.
- Du är fyra år, då kan man ta av sig tröjan.
- Nä, det kan jag inte.
- Nähä, då är du nog bara ett år. Du kan ju inte ta av dig tröjan.
- Jag är fyra år.
- Nä, du kan ju inte ta av dig tröjan så du är nog bara ett år tror jag.

Och nu kommer utmaningen. Min son verkar bli en tjur, borrar ner huvudet mot mig, tar sats och säger:

- Ska jag stånga dig?

Jag undrar var han har fått det ifrån. Han var rätt rolig i alla fall, och log brett när han sa det. Sedan tog han av sig tröjan, och hoppade in i duschen.

Det räcker att missa halva tiden

Egentligen är det bara tröttsamt. Jag har såklart ingen plan på att vilja missa mer än halva tiden med min son. Jag trodde att det var ganska självklart, men människor som befinner sig i andra situationer verkar inte riktigt tänka likadant.

I går var jag bjuden på 30-årsfest, men min son var inte bjuden. ”Kan du inte ordna barnvakt?” var en underförstådd fråga. Jo, jag kan ordna barnvakt. Jag kan ordna barnvakt när jag blir bjuden på 30-årsfest, när en kompis vill spela badminton en tisdagskväll, när en annan kompis vill sticka ut en sväng på fredagen – jag kan ordna barnvakt för det mesta. Men jag vill inte. Jag och min son är redan borta ifrån varandra halva tiden. Det räcker. Jag vill inte vara borta ifrån honom när han är hos mig. Jag trodde inte att det var konstigt.

Viffpla när jag ska hämta spedicken

Så fort du började göra ljud ifrån dig, och vi andra valde att börja tolka vad det var för ord du nu hade lärt dig, gjorde vi en ordlista. Den har blivit väldigt lång, och är rolig att titta tillbaka på nu. Men listan är absolut inte avslutad. Den är i allra högsta grad ett levande dokument som får nya, härliga tillskott lite då och då.

Nu när du har blivit äldre har det på ett sätt blivit ännu roligare eftersom det blir en del roliga felsägningar. Du vet ju själva ordet, men det blir ändå fel när du säger det. Ibland springer du omkring med din visselpipa och säger att ”jag ska bara räkna till tre, sen viffplar jag”, och när jag ber dig att duka till middagen svarar du glatt ”okej, jag hämtar spedicken!”

Fredagen den 13:e- inte det minsta olycklig

Jag vaknade extra pigg i morse eftersom jag visste att det var en extra bra dag. Det var en sån fredag. Men så kom jag på att det var en sån fredag också. En sån där fredagen den trettonde. Men jag lät mig inte drabbas av det. Det brukar inte röra mig i ryggen, och definitivt inte i dag. Det här skulle bli en bra dag, en mysig dag.

När jag hämtade min son fylldes jag av samma enorma känsla som alla andra gånger han kommer springande rakt mot mig. Han brukar springa så snabbt han bara kan så att jag kanske tappar balansen och hamnar på ändan. Det är hans lilla delmål.

Förutom att det ösregnade när vi cyklade hem har det inte varit någon olycka i dag. Tvärtom blev det extra mysigt att komma hem, ta av sig alla blöta kläder och plocka fram varma, härliga mjukiskläder.

Sen blev det fredagsmys med nygräddade pannkakor, sylt och glass.

Och nu sover min son så sött i sin säng.

I morgon är det fredag

I morgon ska jag hämta min son. Igen. Äntligen. Igen. Det går inte riktigt att beskriva känslan, men den börjar redan på torsdagskvällen. Jag städar här hemma och åker och handlar så att kyl, frys och skafferi är laddat. Sedan mår jag gott när jag ska sova. Då vet jag att nästa gång jag går och lägger mig kan jag först pussa på min son, och viska ”jag älskar dig”. För i morgon ligger du i din säng igen. Jag har saknat dig.

En etta i logik

Min son är väldigt intresserad av siffror, och har varit det länge. Han har blivit duktig på att räkna och hoppar inte längre över vissa nummer som han alltid gjorde innan.

Därmed inte sagt att det alltid är logiskt när han ska briljera med siffrorna. Som häromdagen när han reflekterade över åldrar och att det är något som ändras hela tiden:

- Pappa, när jag är 30…då är du 14!

När du kissade på mig

Så mycket hände de första dagarna. Att du kom till oss var i sig helt omtumlande. Du vände upp och ner på tillvaron. Det hände så mycket i början och jag svävade på moln mest hela tiden. En del saker fastnade säkert i dimman, men mycket fastnade i minnet för evigt.

Ett roligt och charmigt minne:

Du var bara tre dagar gammal. Jag hade lagt dig på skötbordet för att byta blöja. Jag tog av den gamla blöjan, klistrade ihop den och slängde den i papperskorgen. Sedan hann jag inte mer förrän du kissade. Rakt på mig.

Om du kunde skratta hade du gjort det. Det gjorde jag.

Fars dag - trots allt

Min son ringde.

”Vill du komma hit och äta middag?”

Åh, total lycka! Så klart jag vill! Jag blev så glad när han ringde och frågade. Det blev ju lite fars dag-firande trots allt. Trots att han inte var hemma hos mig just den här veckan i år. Trots att vi inte träffades på fars dag förra året.

Jag åkte hem till honom. Vi pussades och kramades, och jag fick flera teckningar av honom. De var så fina.

Grattis till alla pappor som har fått lite extra kärlek av era barn i dag. Och fortsätt kämpa ni som inte fick det, som kanske inte fick möjligheten att se era barn i dag. Vissa ska säkert inte göra det av tråkiga anledningar, men jag tror att de allra flesta av papporna där ute gör ett fantastiskt jobb. Eller skulle kunna göra.

Fars dag ska inte firas

I morgon är det fars dag. Förra året träffades inte min son och jag på fars dag, han var hos sin mamma då. I morgon är han också hos sin mamma.

Å andra sidan verkar det inte vara helt unikt att pappor inte har någon speciell kontakt med sina barn på fars dag. På Aftonbladet kan man gå in och svara på hur man tänker fira sin pappa på fars dag – och 30 procent svarar ”Inte alls”.

Exponering av barn i media

Någon mer som såg Debatt på SVT i går? Det handlade om barn som exponeras i media. Först gällde det en nioårig pojke som exponerats i tv-programmet ”Ett fall för Louise” där psykoterapeuten ställt diagnos på pojken utan att ens träffa honom. Han skulle troligtvis få problem med sitt eget känsloliv i vuxen ålder, sannolikt drabbas av depression etc. Familjen mådde dåligt efter medverkan i programmet, och när pojken själv såg programmet ska han ha sagt något i stil med ”Vem är tanten som pratar om mig? Jag vill inte bli någon värsting”.

Sedan debatterades lite kring hur barn också exponeras i alla möjliga bloggar. Vi skriver öppet om våra barn, lägger ut bilder på dem och tycks inte reflektera över vad det kan komma att få för konsekvenser längre fram. Skulle vi ha haft våra barns samtycke om vi frågat dem, och de varit tillräckligt gamla för att ha en åsikt?

Jag har ingen forskning att luta mig mot och vet ärligt talat inte om barns exponering i bloggar kan få några framtida konsekvenser. För egen del har jag däremot gjort ett medvetet val att ha en anonym blogg. Möjligen kan det ses som ett sätt att begränsa sig, men jag skulle begränsa mig betydligt mer om jag skrev mitt och min sons namn. Det är inte intressanta uppgifter för mig. Det intressanta för mig är att få utrymme att skriva om mina tankar och känslor. Om det känns rätt längre fram kan jag skriva ner adressen på en lapp och ge till min son, så kan han själv gå in och läsa vad jag har skrivit. Att exponera honom och mig själv med namn och bild saknar betydelse för mig, och därför låter jag bli.

Hur resonerar ni andra?
Och vad tyckte ni om Debatt på SVT?

Fredag utan fredagsmys

”Hem och ha fredagsmys nu?” undrade en kollega när det var dags att lämna jobbet. ”Fredagsmys tycker vi om” svarade jag och önskade henne en trevlig helg. Hon skulle hem till sina barn och ha fredagsmys, och trodde att jag skulle detsamma. Men det här är en fredag utan barn, utan fredagsmys. Det är inte lika jobbigt som i början av det nya livet, men fortfarande jobbigt. Jag vinkade extra länge när jag lämnade på dagis i morse och skickade iväg några extra slängkyssar.

En fredagskväll utan barn, och utan att ha planerat in något annat, känns. Speciellt om jag råkar slå på tv:n när det är Bolibompa. Då ska han sitta i samma soffa som jag, men det gör han inte.

Det är inte självklart med fredagsmys bara för att man har barn.

Fixeringar

Alla får vi våra idéer. Barn är kanske allra bäst på att fixera sig vid saker. De upptäcker något, inser att de tycker om det och vägrar sedan släppa taget. Det är såklart något väldigt charmigt med det enkelspåriga. Som när min son först bara vill titta på Nalle Puh i tre veckor, och sen helt plötsligt duger inget annat än Peter Pan. Eller när han bara vill läsa Nicke Nyfiken-boken och ingen annan.

Eller som nu när han på bästa lediga stund plockar fram sin nyinköpta giraff-sax, tar ett papper och börjar klippa det i småbitar. Sedan gömmer han saxen och pappersbitarna i en burk, alltid samma burk och alltid samma gömställe.

Ballongen varar alltid längre än kalaset

Vi har haft kvar en ballong sedan min sons kalas. Tänk så mycket glädje en ballong kan ge. Vi har använt den många gånger efter kalaset, och skrattat så mycket tillsammans. Kvalitetstid. Min son, jag och en ballong.

Vi är omringade av krokodiler och hajar så vi måste hålla ballongen uppe i luften annars biter de hål i ballongen. Det gör inget, brukar min son säga, för han kan både trampa på deras munnar och laga ballonger. Kul har vi i alla fall, och eftersom det verkar vara väldigt bra kvalité på just den här ballongen kommer den säkert att studsa runt här ända tills nästa kalas.

Ett vuxenliv som lockar

Vi lever i en ganska märklig tid. Vi vill bli vuxna i allt lägre ålder, men förblir unga i allt högre ålder. Begreppet ungdomar har blivit svårdefinierat eftersom det tycks innebära så många olika åldrar.

Men det var inte det jag som skulle skriva nu. Jag funderade mer på unga människors strävan efter att växa upp och bli vuxna så förbannat snabbt. Min son tar som vanligt priset i min värld. Han var tre och ett halvt när han, fem minuter före läggdags, sa:

- Jag vill vara vuxen.
- Varför det?
- För då får jag också sitta uppe på kvällarna.

Pojken som skulle säga förlåt

Min son blev hårt slagen av en pojke som var på lekplatsen med sitt dagis. En fröken hörde min son börja gråta hysteriskt. Medan jag lyfte upp min son och tröstade honom fick jag berätta vem det var som slagit honom. Fröken insisterade på att pojken skulle säga förlåt till min son. Jag höll kvar min son i famnen eftersom han fortfarande grät, men det var rätt uppenbart att den andra pojken inte befann sig i ett läge där han tänkte säga förlåt.

Min son lugnade ner sig och ville komma ner och fortsätta leka. Jag släppte såklart iväg honom, men på något sätt verkade dagispersonalen ändå tycka att jag gjorde fel som släppte iväg honom och därmed förstörde scenen. Den andra pojken skulle ju säga förlåt! Skulle vi bara stå där tills han sa förlåt? Hur länge skulle vi vänta? Pojken sa inget över huvud taget, och ordet som var längst ifrån hans tunga var nog just förlåt.

Allt har varit så självklart

Tänk när man själv var liten. Så bekymmersfritt allting var. Så fint och enkelt allting var. Så självklart allting var. Så lite av människans onda natur som man fått lära sig. Det är så vackert med det lilla oskuldsfulla barnet, så lyckligt ovetande om en massa elände.

Häromkvällen hörde vi flera pang-ljud utanför huset. Jag blev lite lagom uppgiven över att fyrverkerierna redan satt igång, men min son trodde först att det var åska. ”Nej älskling, det åskar inte” sa jag varpå min son efter en liten stund sa: ”Nej, det är nog bara en jägare som dödar ett djur som varit dumt.”

När vi var ute och gick skulle vi gå över en liten gräsplätt, men vi fick ta en annan väg på grund av att det låg hundbajs precis överallt. Det gick verkligen inte att gå där. ”De har glömt slänga” sa min son.

”Ja, älskling, de har nog glömt att slänga.”

Perspektiv

Allt är relativt. Allt kan ses och upplevas på så många sätt. Det mesta handlar om perspektiv.

Jag kan sörja att jag inte alltid får vara hos min son rent fysiskt, att jag bara har honom varannan vecka och missar halva hans liv. Men sedan nås jag av beskedet att min kollega tvingats föda i vecka 24, och barnet inte klarat sig. Sedan får jag sms-rapportering av en bekant vars son kämpar för sitt liv i respirator just i denna stund.

Jag ska vara förbannat tacksam, och ta vara på det jag har när jag har det. Jag har ett mirakel i mitt liv, en fantastisk rikedom, och jag ska fortsätta njuta varenda dag jag fortfarande har chansen.