En omöjlig önskan

Min son var tre år när hans mamma och jag flyttade isär. När jag ringde till honom två dagar efter att jag flyttat frågade han mig när jag skulle komma hem. Hur skulle han reagera på separationen? Är han för liten för att förstå? Och när kommer han till slut att förstå?

Jag har inga svar, det händer förmodligen så mycket i honom hela tiden. Men nu uttrycker han sig på sätt som gör det lite mer konkret för omgivningen. Han reflekterar, och önskar sig saker. Och det gör så ont i mig när jag inte kan ge honom det han önskar sig. Som häromkvällen när han frågade om mamma kunde komma och bo hos oss.

En lekplatshistoria att minnas

Vissa saker tar en evig plats i minnet. Det kan man känna direkt när det händer. Ögonblicksbilder som fastnar. Det här var ett sådant ögonblick. Jag smälte, blev lycklig och ledsen på samma gång.

Jag och min son var på en lekplats. Han var uppe i en klätterställning tillsammans med några andra barn. Det fanns ovanligt stora barn också, en kille och en tjej i låt säga 12-13-årsåldern. Killen sa till tjejen att de skulle gå därifrån och den mest naturliga vägen ner var via rutschkanan. Tjejen var rädd om sin jeanskjol och sa: ”Men ser du inte, det är ju fullt med sand på rutschkanan. Jag kan inte åka på den.”

Sedan kom den där ögonblicksbilden. Min son hade stått ett par meter bort och lyssnat och tagit in allt som killen och tjejen pratade om. Han gick bort till rutschkanan, sopade bort sanden med sin lilla handflata och gick bort till tjejen: ”Ursäkta, men du kan åka nu. Jag har tagit bort sanden.” Han försökte verkligen få hennes uppmärksamhet, men hon stod vänd åt andra hållet och var precis så mycket ”Me, myself and I” som en 13-åring kan vara. Hon tog inte in honom över huvud taget. Han försökte ett par gånger, men gav sedan upp och fortsatte med sitt.

Jag blir tårögd när jag skriver om det. Det var en syn som var så fantastiskt ljuvlig och fruktansvärt hjärtskärande på en och samma gång. Min lille son gjorde en så fin sak, men blev totalt nonchalerad.

Men det starkaste minnet från det här ögonblicket är ändå den värme och empati som min son visade: hur han lyssnade, och omvandlade den information han fick i en egen handling. En riktigt fin handling.

Utveckling

Det har varit utvecklingssamtal på dagis. Det är intressant att höra hur personalen tänker, hur de formulerar sig. Det är också intressant hur de bemöter oss föräldrar. Här i Sverige har vi fått för oss att vi är väldigt duktiga på jämställdhet, men vi skulle nog behöva ett särskilt utvecklingssamtal för att reda ut det där en gång till. Det är inte bra om vi lurar oss själva, och slutar reflektera och ifrågasätta.

Under utvecklingssamtalet blev jag påmind om hur det är i föräldrarnas jämställda Sverige. Förskolläraren tittade antingen på mamman eller i sina papper. Hon tittade lite halvt på mig när jag sa något eller ställde frågor. Annars inte. Annars fanns jag inte lika mycket i rummet som mamman.

Jag är van vid det, men kommer aldrig att vänja mig. Jag har råkat ut för det så många gånger att det inte är en engångsföreteelse, och det inte är min inbillning. Personalen på BB har gjort det, BVC-sköterskan har gjort det, tandläkaren har gjort det. I olika sammanhang är mamman den man vänder sig till. Som pappa har jag varit med och ”hjälpt till”. Och nu är min sons utveckling tydligen något som intresserar hans mamma mer än mig.

Kvällsrutiner

Jag blir alldeles upprymd när jag tänker på vilket privilegium det är att få vara förälder. Att få följa en liten människa bli större, att så ett frö som växer, som blommar ut. Det är en fröjd. Alltid. Även om det ibland händer saker som gör att den bilden blir lite suddig, lite otydlig. Men bara för en stund.

Jag stod utanför hans sovrum en kväll, och funderade tillbaka på den där perioden han hade när det var ”ska bara” hela tiden. Precis när han skulle komma till ro i sängen skulle han bara fråga mig en sak, gå och kissa, dricka lite vatten och sedan gå och kissa igen. Det har han slutat med. Oftast är han så trött på kvällarna nu att han slocknar direkt. Eller, som nu när jag stod utanför hans sovrum, ligger han och pratar med sig själv eller mjukdjuren.

Jag kikade in, och log. Min son blir större, och får nya rutiner. Och jag får vara med på resan.