En sjörövares villkor

Sjörövare-föreställning står på programmet på dagis. ”Barnen får gärna klä ut sig” har det stått på en lapp. Min son har pratat om sjörövare i flera veckor, och gillat Peter Pan ännu längre, så det var helt enkelt läge att införskaffa lite sjörövare-prylar. I dag fick han en ögonlapp och en Kapten Krok-krok, så han har sprungit runt och varit sjörövare hela kvällen. Man kan väl säga att han levde sig in i rollen.

- Kom nu gubben, det är mat!
- Sjörövare äter inte mat.

- Plocka undan lite nu före Bolibompa!
- Nä, det kan inte sjörövare göra.

- Dags att ta på pyjamas!
- Sjörövare har inte pyjamas.

"Pappa, har du inte rakat dig?"

Tänk så fantastiskt det är att få lov att vara med på en sådan här resa! En resa där man får följa en annan människa genom livet. Att få följa min son på hans resa genom livet är helt underbart.

Min pojke är en sådan fin pojke. Och rolig. I helgen byggde vi, mest jag i och för sig, en koja i vardagsrummet. När den var klar frågade jag min son om han inte skulle gå in och sätta sig i kojan. Han satte sig ner på alla fyra och började skälla. Kojor är visst fortfarande något som enbart hundar har.

Räkningen går framåt. Vi spelade Memory och efter 6 kommer faktiskt 7 numera, och inte 17. Efter 14 är fortfarande en kritisk punkt. Nu kommer han med lite olika bud men aldrig 15. Men det är häftigt att se hur han börjar få kläm på siffror, för att inte tala om bokstäver. Där händer det också saker!

Att vakna på morgonen är alldeles fantastiskt när min son är här. Det kan ske på lite olika sätt. Ibland föreslår han pussel i sängen vid halv sex-tiden - i lördags sa han inte ens god morgon utan bara strök mig på kinden och sa: "Pappa, har du inte rakat dig?"

Vissa sms är mer värdefulla än andra

En vecka kan vara i en hel evighet. Om någon frågar hur det känns att få barn brukar svaret alltid vara att det inte går att beskriva, det måste upplevas. Likadant är det när det gäller att vara ifrån sitt barn. Fast så mycket att uppleva är det förstås inte. Det är verkligen en vecka lika lång som en hel evighet.

Men så kommer ljusglimtarna. Som i går kväll. Det kom ett sms från hans mamma, men som var från honom. Sms:et bestod av några siffror och sedan förklarades det att det var min son som ville skriva till sin pappa. Han har alltså tagit en mobiltelefon och sagt att han vill skriva till sin pappa. Och där satt jag, som precis studerat en medelålders man ha en ritual med sin proteindryck i omklädningsrummet på gymmet, och fick en alldeles underbar känsla. En sån som inte kan beskrivas, utan en sån som måste upplevas.

Laktosintolerans

Min son är laktosintolerant. Det beskedet kom i dag. Jag tog honom till läkaren i förra veckan eftersom han under en period haft problem med utslag runt munnen, och haft en mage som krånglat lite. Tomat eller mjölk, det var så tankarna gick, så det togs prover på just tomat och mjölk. I dag kom resultatet, och min son är alltså laktosintolerant.

Jag antar att det finns olika nivåer på denna intolerans och jag har ännu inte fått klarhet i hur pass intolerant min son är. Jag antar också att det kan både tillta och avta med åren. Jag får läsa på lite. För det mesta tror jag inte att laktosintoleransen gör någon dramatisk skillnad i vardagen, och jag hoppas för min sons skull att det inte ska göra det för honom.

"Hej, blivande mamma!"

Jag kommer ihåg att jag hade varit inne i en barnvagns-butik och hämtat det här vänta-barn-paketet som Pampers bjuder på. Jag kommer också ihåg att det var lite spännande att öppna paketet, eftersom jag inte visste exakt vad det skulle innehålla. Men uppenbarligen gjorde jag fel som öppnade paketet över huvud taget. Med blöjorna som ingick följde ett informationsblad som började:

”Hej, blivande mamma!”

Jag blev på extra gott humör lite senare den dagen när jag kom in på Liberoklubbens hemsida. Jag ville bli medlem men förstod inte riktigt hur jag skulle fylla i formuläret. På första raden skulle jag fylla i ”Mammans förnamn” och på den andra raden ”Mammans efternamn”.

Nåja, jag har lyckats både byta blöjor och bli medlem i Liberoklubben så jag har överlevt. På Liberoklubbens hemsida räcker det numera att fylla i ”förälders” namnuppgifter, men om det har skett någon utveckling hos Pampers vet jag inte. Någon som har koll på hur det ser ut i vänta-barn-paketen, nuförtiden?

En hemsk fredag

Jag trodde aldrig att jag skulle separeras från min son. Men varannan fredag tvingas jag göra det. Och det är lika brutalt varje gång. Redan på fredagsmorgonen, när jag lämnar på dagis, börjar jag känna tomhet, saknad, längtan. Jag säger till honom att nu är det mamma som kommer och hämtar, och sen ska du vara hos mamma till nästa fredag och då kommer pappa och hämtar dig igen. Jag säger att pappa går ut och vinkar från fönstret, och jag står och vinkar lite längre än alla andra dagar. På väg till jobbet är jag vilsen. På jobbet är jag på jobbet. Efter jobbet är jag bara tom.

Den fredagskvällen är hemsk, i alla fall när jag inte sett till att boka in något annat. Jag plockar lite med hans saker som fortfarande ligger lite här och där efter allt bus kvällen innan, den sista kvällen. Bolibompa börjar, och nu är det ett av hans favoritprogram. Sängen kommer att stå tom i flera nätter. Jag har ingen son att läsa god natt-saga för, ingen son att pussa på när jag går och lägger mig, ingen son som kryper upp i min säng halv fem på morgonen, ingen son som, de gånger han vaknar före mig, ruskar om mig och säger ”det är morgon, pappa, du måste upp”.

Jag är en pappa utan barn.

Den allra bästa stunden

Klockan är 18, min son har satt sig tillrätta i soffan. Han är nyduschad, håret är kammat och pyjamasen är på. Jag har precis värmt hans välling, ropar ”jag kommer” från köket och sätter mig bredvid honom. Han kryper närmare mig, lutar lite och får sin välling. Han håller flaskan med högerhanden, och vänsterhanden greppar min tumme. Första greppet runt lillfingret kommer alltid att vara magiskt, men att ha en vänsterhand som håller ett fast tag om min tumme under hela Bolibompa är inte så illa heller.

6, 17, 14, 9

Eftersom du fortfarande alltid vinner i Memory blir du också bra på att räkna. Efter varje omgång lägger du ut alla dina kort på bordet; du räknar inte paren, du räknar korten. Och eftersom du är så duktig på Memory blir det en hel del kort som ska räknas.

Du är vansinnigt söt när du räknar. Du är duktig på att räkna, men på vissa ställen blir det alltid lite tokigt. Efter 6 kommer alltid 17, och efter 14 kommer alltid 9. Varenda gång!

Det nya livet

Jag älskar dig så mycket. Du har inneburit så många känslor. Hela tiden. Från början. Din pappa grät de största tårarna när du bestämde dig för att visa upp dig för allra första gången för lite mer än tre år sedan. Jag har gråtit många gånger sedan dess. När som helst. Var som helst. Senaste gången var på ett löpband på Friskis & Svettis. På tv:n såg jag ett program om små barn som fötts med olika typer av funktionshinder, och det handlade om hur dessa små barn kämpade. Hur föräldrarna kämpade. Tillsammans. Och jag började gråta. Du har avväpnat mig helt. Jag kan inte, jag vill inte låta bli att gråta.

På löpbandet grät jag för att jag har dig, och för att du inte kommer att ha en pappa och en mamma som lever tillsammans. Jag tänker mycket på hur allt kommer att bli nu. Det finns mycket som du och jag kan bygga vidare på, och mycket som du och jag kan skapa tillsammans nu. Bara du och jag. Det är fint. Det blir bra. Men i min själ ryms många andra tankar också, de fundersamma och grubbliga till exempel. Du är ett skilsmässobarn nu, och det sägs ju så mycket om skilsmässobarn. Det oroar mig.

Är det någon som har erfarenheter att dela med sig av kring separationer och skilsmässobarn?

Jag behöver inte vara snäll

Vi spelade ett memory-spel i dag. Det var en av de stora succéerna från julklappsskörden år 2008, kan vi konstatera. Min son, som är tre år, sopar banan med mig. Jag tänkte innan att jag skulle behöva "låta honom vinna" för att han inte skulle bli ledsen. Ha! Jag behöver inte låta honom vinna, det gör han alldeles utmärkt själv. Han vänder på ett kort, närmar sig ett annat kort och jag tänker "nä du, lille vän, nu tar du allt fel kort" - och så visar det sig att han har full koll och jag är helt ute och cyklar. Dagens resultat talar sitt tydliga språk:

Första rundan: min son fick nio par, jag fick tre.
Andra rundan ("det kan inte bli värre"): min son fick tio par, jag fick två.
Tredje rundan (nä, nu...): se andra rundan.

Från och med nu kan vi kalla honom Memo.

Han är här igen

Jag var precis inne och pussade honom på kinden. Barn som sover är kanske den vackraste synen av alla. Alla föräldrar borde alltid få lov att titta på sina barn som sover. Varje kväll. Varje natt. Alla barn borde alltid få lov att bli nattade av både pappa och mamma. Varje kväll. Inte bara ibland. Inte bara varannan vecka.

Det är så skönt att ha honom här igen. I dag började ”min” vecka. Eller snarare hans vecka hos pappa. Den här fredagen är alltid underbar. Sedan kommer en annan fredag, den där något saknas. Första kvällen utan barn är hemsk.

Nu har vi en hel vecka tillsammans. Nu ska vi njuta av den tiden.

Jag måste nog gå in och titta till honom igen.

Bloggens innehåll och innebörd

Välkommen hit!

Jag tycker om att skriva. Det ger mig chansen att sätta ord på mina känslor, och mina tankar. Det ger mig chansen att gå tillbaka, och reflektera över vad det var som hände. Det ger mig chansen att uttrycka en åsikt, som jag annars kanske hade behållit för mig själv.

Exakt vilket slags innehåll som den här bloggen kommer att fyllas av vet jag inte. Utgångspunkten är min son, mitt föräldraskap, vårt liv. Det borde alltså kunna handla om precis allt. Ett nytt liv har precis börjat eftersom jag och min sons mamma inte längre lever ihop. Min son och jag har huvudrollerna i det nya livet, och det här blir en del av vår historia.