Julens alla möjligheter

Snart är det jul, och då ska vi pyssla. Jag har sett fram emot det, och ser verkligen fortfarande framför mig hur mysigt det är när vi sitter tillsammans och pysslar med alla möjliga grejer utspridda på köksbordet. Men, och detta är inte en helt obetydlig del i sammanhanget: jag är usel på pyssel! Jag har viljan, jag har tålamodet, jag kan ordna materialet, men jag vet inte om jag kan ordna till mina fingrar. Mina fingrar fixar inte pyssel helt enkelt.

Nu kommer vi att pyssla i alla fall. Jag ska göra mitt bästa. Min son är nu i den åldern att han själv uppskattar pyssel. Han har varit för liten innan för att vi ska kunna sitta och pyssla tillsammans, men den här julen kommer det att vara alldeles lagom. Han kommer att vilja själv. Så nu ska bara mina fingrar komma med på banan och lära sig att bemästra de små rörelsernas konst.

Så ska jag komma på en massa bra pyssel också.

Vad är era bra, enkla och roliga tips?

Med spisen som manual

Min son fick en leksaksspis när han var yngre, och har alltid gillat att leka med den. Han plockar fram kastrullerna och fixar med all sin leksaksmat. Av någon anledning har hans spis varit nermonterad under en period men i veckan var det dags att plocka fram den och sätta ihop den.

Den är inte svår att montera men det tar ändå lite tid att få allt rätt. Uppenbarligen tog det längre tid än vad min son hade planerat. Han stod bredvid och väntade otåligt, och verkade inte förstå vad det var som tog sån tid. ”Du ser ju hur det ska se ut” sa han till mig - och pekade på vår riktiga spis…

Med enkla medel

Det krävs så lite för att ha så kul. I brist på en ”riktig” basketkorg tog vi fram cykelkorgen och det blev hur bra som helst. Först ställde vi bara ner den på en pall och försökte pricka rätt, vilket du tyckte var roligt. Men ännu roligare blev det när jag lyfte upp cykelkorgen just för att det skulle bli så snarlikt basket som möjligt, och ännu ännu roligare blev det när du träffade mitt huvud i stället för korgen.

Det krävs så lite för att ha så kul, alltså. Man kan leka ”sten, sax, påse” med dig hur länge som helst också. Du skrattar så gott, och tycker att det är så roligt. Och det gör jag också. Jag älskar att se dig le, och höra dig skratta. Det är det absolut finaste jag kan tänka mig just nu. Och det krävs så lite.

Kalas med pojkpresenter

Min son var bjuden på kalas i dag. Det var en pojke som var födelsedagsgris och det syntes på presentbordet. Förutom ett pysselset som såg ganska vilset ut hade han fått bilar och actiongubbar. Uteslutande. Det är inte otippat naturligtvis, men man kan tycka att det är tråkigt i alla fall.

Någon förälder som var där med sitt barn sa att hon bara köpt presenter till flickor innan, och att hon inte visste vad man skulle köpa till en pojke? Hur kommer det sig då att man begränsar sig till att tänka bilar och actiongubbar? Varför kan vi inte tillåta oss att tänka lite större?

Gå in i vilken leksaksbutik som helst i dag, och du hittar hur många saker som helst som är pedagogiska, roliga och riktade till specifika åldersgrupper snarare än kön. Ja, du hittar pojk- och flickhyllorna också naturligtvis, men vi skulle också kunna välja något annat. Speciellt om man aldrig köpt en present till en pojke förr.

En ny typ av rädsla

Vem har inte varit mörkrädd? Min son är det också då och då, och på sistone har han utvecklat ett motstånd mot att själv gå in på toaletten om inte lampan redan är tänd. ”Men det är släckt, jag är mörkrädd” säger han när han kommer tillbaka utan att ha tvättat händerna och munnen efter maten.

Oftast går det bra ändå men ibland har han verkligen haft svårt för att gå in. Nu har han gjort en grej av det och utvecklat en helt ny typ av rädsla. ”Det är tänt inne på toa, så gå in och tvätta dig nu” sa jag efter maten häromkvällen. ”Men pappa, jag är ljusrädd…”

Diktafonen är en bra kompis

Den digitala diktafonen är väldigt populär just nu. Jag har mest använt den till mina egna projekt tidigare men jag har kommit på att det är trevligt att spela in saker tillsammans med min son. Han tycker att det är vansinnigt roligt, framför allt att lyssna på det efteråt såklart, och det kommer att bli trevliga minnen framöver. Jag har själv i vuxen ålder fått lyssna på inspelat material som jag var "delaktig" i som barn, och det är jättekul att lyssna på.

Just nu spelar vi in rätt mycket när vi sjunger. Min son kör på sina egna låtar men får fila lite till på texterna, tycker jag. I kväll ville han sjunga låten ”Spiderman” och det tog inte många sekunder kan jag meddela.

”Spiderman fångar alla dumma människor…sen var det slut”

Huvud, axlar, Blixten McQueen

Vi busade lite innan du skulle gå och lägga dig i kväll, och jag började av någon anledning sjunga på ”Huvud, axlar, knä och tå”. Någonstans tänkte jag nog att du skulle haka på och göra rörelserna med mig men jag stod där som ett ensamt litet fån och du hade ingen som helst plan på att sjunga det jag sjöng.

Du kom i stället in på en helt annan sång, och det var inte en gammal klassiker utan en mer nutida visa. ”Blixten McQueen var ute på hans bana med hans vänner. Så sa han bla bla bla och så var denna visan slut”.

Även om Blixten McQueen tycks vara överallt kan han fortfarande poppa upp vid det mest oväntade tillfället.

Kojan är en glasskiosk

Du tycker om när vi bygger en koja här hemma. Vi fixar med stolar, kuddar och filt och vips har vi gjort en koja. Vi släcker ljuset och plockar fram ficklampan. Sedan brukar du krypa in i kojan, och förvandla den till en glasskiosk.

”Vem vill köpa glass? Kom hit” ropar du och erbjuder bland annat din egen favoritglass sandwich. Jag håller med om att den är god, men 78 kronor var i dyraste laget. Tur att det bara fanns en kvar. Å andra sidan hade du bara piggelin efter det och för 49 kronor kändes inte det som ett prisvärt alternativ.

En fyraåring som utmanar

Just nu är min son inne i en period när han inte lyssnar så värst mycket. Han gör ungefär som han vill, i alla fall är det hans egen plan ända tills någon säger något annat. Du är på klassiskt tvärtom-humör, och stundtals utmanar du mig ganska rejält. Jag ber dig att stanna, du fortsätter att gå. Jag säger åt dig att inte gå i vattenpölen eftersom du inte har riktigt rätt skor på dig, du hoppar jämfota mitt i pölen.

I kväll, i hallen utanför toaletten, utmanade du mig på riktigt:

- Ta av dig tröjan, vi ska in och duscha.
- Nä, det kan jag inte.
- Jo, det kan du.
- Nä, det kan jag inte.
- Du är fyra år, då kan man ta av sig tröjan.
- Nä, det kan jag inte.
- Nähä, då är du nog bara ett år. Du kan ju inte ta av dig tröjan.
- Jag är fyra år.
- Nä, du kan ju inte ta av dig tröjan så du är nog bara ett år tror jag.

Och nu kommer utmaningen. Min son verkar bli en tjur, borrar ner huvudet mot mig, tar sats och säger:

- Ska jag stånga dig?

Jag undrar var han har fått det ifrån. Han var rätt rolig i alla fall, och log brett när han sa det. Sedan tog han av sig tröjan, och hoppade in i duschen.

Det räcker att missa halva tiden

Egentligen är det bara tröttsamt. Jag har såklart ingen plan på att vilja missa mer än halva tiden med min son. Jag trodde att det var ganska självklart, men människor som befinner sig i andra situationer verkar inte riktigt tänka likadant.

I går var jag bjuden på 30-årsfest, men min son var inte bjuden. ”Kan du inte ordna barnvakt?” var en underförstådd fråga. Jo, jag kan ordna barnvakt. Jag kan ordna barnvakt när jag blir bjuden på 30-årsfest, när en kompis vill spela badminton en tisdagskväll, när en annan kompis vill sticka ut en sväng på fredagen – jag kan ordna barnvakt för det mesta. Men jag vill inte. Jag och min son är redan borta ifrån varandra halva tiden. Det räcker. Jag vill inte vara borta ifrån honom när han är hos mig. Jag trodde inte att det var konstigt.

Viffpla när jag ska hämta spedicken

Så fort du började göra ljud ifrån dig, och vi andra valde att börja tolka vad det var för ord du nu hade lärt dig, gjorde vi en ordlista. Den har blivit väldigt lång, och är rolig att titta tillbaka på nu. Men listan är absolut inte avslutad. Den är i allra högsta grad ett levande dokument som får nya, härliga tillskott lite då och då.

Nu när du har blivit äldre har det på ett sätt blivit ännu roligare eftersom det blir en del roliga felsägningar. Du vet ju själva ordet, men det blir ändå fel när du säger det. Ibland springer du omkring med din visselpipa och säger att ”jag ska bara räkna till tre, sen viffplar jag”, och när jag ber dig att duka till middagen svarar du glatt ”okej, jag hämtar spedicken!”

Fredagen den 13:e- inte det minsta olycklig

Jag vaknade extra pigg i morse eftersom jag visste att det var en extra bra dag. Det var en sån fredag. Men så kom jag på att det var en sån fredag också. En sån där fredagen den trettonde. Men jag lät mig inte drabbas av det. Det brukar inte röra mig i ryggen, och definitivt inte i dag. Det här skulle bli en bra dag, en mysig dag.

När jag hämtade min son fylldes jag av samma enorma känsla som alla andra gånger han kommer springande rakt mot mig. Han brukar springa så snabbt han bara kan så att jag kanske tappar balansen och hamnar på ändan. Det är hans lilla delmål.

Förutom att det ösregnade när vi cyklade hem har det inte varit någon olycka i dag. Tvärtom blev det extra mysigt att komma hem, ta av sig alla blöta kläder och plocka fram varma, härliga mjukiskläder.

Sen blev det fredagsmys med nygräddade pannkakor, sylt och glass.

Och nu sover min son så sött i sin säng.

I morgon är det fredag

I morgon ska jag hämta min son. Igen. Äntligen. Igen. Det går inte riktigt att beskriva känslan, men den börjar redan på torsdagskvällen. Jag städar här hemma och åker och handlar så att kyl, frys och skafferi är laddat. Sedan mår jag gott när jag ska sova. Då vet jag att nästa gång jag går och lägger mig kan jag först pussa på min son, och viska ”jag älskar dig”. För i morgon ligger du i din säng igen. Jag har saknat dig.

En etta i logik

Min son är väldigt intresserad av siffror, och har varit det länge. Han har blivit duktig på att räkna och hoppar inte längre över vissa nummer som han alltid gjorde innan.

Därmed inte sagt att det alltid är logiskt när han ska briljera med siffrorna. Som häromdagen när han reflekterade över åldrar och att det är något som ändras hela tiden:

- Pappa, när jag är 30…då är du 14!

När du kissade på mig

Så mycket hände de första dagarna. Att du kom till oss var i sig helt omtumlande. Du vände upp och ner på tillvaron. Det hände så mycket i början och jag svävade på moln mest hela tiden. En del saker fastnade säkert i dimman, men mycket fastnade i minnet för evigt.

Ett roligt och charmigt minne:

Du var bara tre dagar gammal. Jag hade lagt dig på skötbordet för att byta blöja. Jag tog av den gamla blöjan, klistrade ihop den och slängde den i papperskorgen. Sedan hann jag inte mer förrän du kissade. Rakt på mig.

Om du kunde skratta hade du gjort det. Det gjorde jag.

Fars dag - trots allt

Min son ringde.

”Vill du komma hit och äta middag?”

Åh, total lycka! Så klart jag vill! Jag blev så glad när han ringde och frågade. Det blev ju lite fars dag-firande trots allt. Trots att han inte var hemma hos mig just den här veckan i år. Trots att vi inte träffades på fars dag förra året.

Jag åkte hem till honom. Vi pussades och kramades, och jag fick flera teckningar av honom. De var så fina.

Grattis till alla pappor som har fått lite extra kärlek av era barn i dag. Och fortsätt kämpa ni som inte fick det, som kanske inte fick möjligheten att se era barn i dag. Vissa ska säkert inte göra det av tråkiga anledningar, men jag tror att de allra flesta av papporna där ute gör ett fantastiskt jobb. Eller skulle kunna göra.

Fars dag ska inte firas

I morgon är det fars dag. Förra året träffades inte min son och jag på fars dag, han var hos sin mamma då. I morgon är han också hos sin mamma.

Å andra sidan verkar det inte vara helt unikt att pappor inte har någon speciell kontakt med sina barn på fars dag. På Aftonbladet kan man gå in och svara på hur man tänker fira sin pappa på fars dag – och 30 procent svarar ”Inte alls”.

Exponering av barn i media

Någon mer som såg Debatt på SVT i går? Det handlade om barn som exponeras i media. Först gällde det en nioårig pojke som exponerats i tv-programmet ”Ett fall för Louise” där psykoterapeuten ställt diagnos på pojken utan att ens träffa honom. Han skulle troligtvis få problem med sitt eget känsloliv i vuxen ålder, sannolikt drabbas av depression etc. Familjen mådde dåligt efter medverkan i programmet, och när pojken själv såg programmet ska han ha sagt något i stil med ”Vem är tanten som pratar om mig? Jag vill inte bli någon värsting”.

Sedan debatterades lite kring hur barn också exponeras i alla möjliga bloggar. Vi skriver öppet om våra barn, lägger ut bilder på dem och tycks inte reflektera över vad det kan komma att få för konsekvenser längre fram. Skulle vi ha haft våra barns samtycke om vi frågat dem, och de varit tillräckligt gamla för att ha en åsikt?

Jag har ingen forskning att luta mig mot och vet ärligt talat inte om barns exponering i bloggar kan få några framtida konsekvenser. För egen del har jag däremot gjort ett medvetet val att ha en anonym blogg. Möjligen kan det ses som ett sätt att begränsa sig, men jag skulle begränsa mig betydligt mer om jag skrev mitt och min sons namn. Det är inte intressanta uppgifter för mig. Det intressanta för mig är att få utrymme att skriva om mina tankar och känslor. Om det känns rätt längre fram kan jag skriva ner adressen på en lapp och ge till min son, så kan han själv gå in och läsa vad jag har skrivit. Att exponera honom och mig själv med namn och bild saknar betydelse för mig, och därför låter jag bli.

Hur resonerar ni andra?
Och vad tyckte ni om Debatt på SVT?

Fredag utan fredagsmys

”Hem och ha fredagsmys nu?” undrade en kollega när det var dags att lämna jobbet. ”Fredagsmys tycker vi om” svarade jag och önskade henne en trevlig helg. Hon skulle hem till sina barn och ha fredagsmys, och trodde att jag skulle detsamma. Men det här är en fredag utan barn, utan fredagsmys. Det är inte lika jobbigt som i början av det nya livet, men fortfarande jobbigt. Jag vinkade extra länge när jag lämnade på dagis i morse och skickade iväg några extra slängkyssar.

En fredagskväll utan barn, och utan att ha planerat in något annat, känns. Speciellt om jag råkar slå på tv:n när det är Bolibompa. Då ska han sitta i samma soffa som jag, men det gör han inte.

Det är inte självklart med fredagsmys bara för att man har barn.

Fixeringar

Alla får vi våra idéer. Barn är kanske allra bäst på att fixera sig vid saker. De upptäcker något, inser att de tycker om det och vägrar sedan släppa taget. Det är såklart något väldigt charmigt med det enkelspåriga. Som när min son först bara vill titta på Nalle Puh i tre veckor, och sen helt plötsligt duger inget annat än Peter Pan. Eller när han bara vill läsa Nicke Nyfiken-boken och ingen annan.

Eller som nu när han på bästa lediga stund plockar fram sin nyinköpta giraff-sax, tar ett papper och börjar klippa det i småbitar. Sedan gömmer han saxen och pappersbitarna i en burk, alltid samma burk och alltid samma gömställe.

Ballongen varar alltid längre än kalaset

Vi har haft kvar en ballong sedan min sons kalas. Tänk så mycket glädje en ballong kan ge. Vi har använt den många gånger efter kalaset, och skrattat så mycket tillsammans. Kvalitetstid. Min son, jag och en ballong.

Vi är omringade av krokodiler och hajar så vi måste hålla ballongen uppe i luften annars biter de hål i ballongen. Det gör inget, brukar min son säga, för han kan både trampa på deras munnar och laga ballonger. Kul har vi i alla fall, och eftersom det verkar vara väldigt bra kvalité på just den här ballongen kommer den säkert att studsa runt här ända tills nästa kalas.

Ett vuxenliv som lockar

Vi lever i en ganska märklig tid. Vi vill bli vuxna i allt lägre ålder, men förblir unga i allt högre ålder. Begreppet ungdomar har blivit svårdefinierat eftersom det tycks innebära så många olika åldrar.

Men det var inte det jag som skulle skriva nu. Jag funderade mer på unga människors strävan efter att växa upp och bli vuxna så förbannat snabbt. Min son tar som vanligt priset i min värld. Han var tre och ett halvt när han, fem minuter före läggdags, sa:

- Jag vill vara vuxen.
- Varför det?
- För då får jag också sitta uppe på kvällarna.

Pojken som skulle säga förlåt

Min son blev hårt slagen av en pojke som var på lekplatsen med sitt dagis. En fröken hörde min son börja gråta hysteriskt. Medan jag lyfte upp min son och tröstade honom fick jag berätta vem det var som slagit honom. Fröken insisterade på att pojken skulle säga förlåt till min son. Jag höll kvar min son i famnen eftersom han fortfarande grät, men det var rätt uppenbart att den andra pojken inte befann sig i ett läge där han tänkte säga förlåt.

Min son lugnade ner sig och ville komma ner och fortsätta leka. Jag släppte såklart iväg honom, men på något sätt verkade dagispersonalen ändå tycka att jag gjorde fel som släppte iväg honom och därmed förstörde scenen. Den andra pojken skulle ju säga förlåt! Skulle vi bara stå där tills han sa förlåt? Hur länge skulle vi vänta? Pojken sa inget över huvud taget, och ordet som var längst ifrån hans tunga var nog just förlåt.

Allt har varit så självklart

Tänk när man själv var liten. Så bekymmersfritt allting var. Så fint och enkelt allting var. Så självklart allting var. Så lite av människans onda natur som man fått lära sig. Det är så vackert med det lilla oskuldsfulla barnet, så lyckligt ovetande om en massa elände.

Häromkvällen hörde vi flera pang-ljud utanför huset. Jag blev lite lagom uppgiven över att fyrverkerierna redan satt igång, men min son trodde först att det var åska. ”Nej älskling, det åskar inte” sa jag varpå min son efter en liten stund sa: ”Nej, det är nog bara en jägare som dödar ett djur som varit dumt.”

När vi var ute och gick skulle vi gå över en liten gräsplätt, men vi fick ta en annan väg på grund av att det låg hundbajs precis överallt. Det gick verkligen inte att gå där. ”De har glömt slänga” sa min son.

”Ja, älskling, de har nog glömt att slänga.”

Perspektiv

Allt är relativt. Allt kan ses och upplevas på så många sätt. Det mesta handlar om perspektiv.

Jag kan sörja att jag inte alltid får vara hos min son rent fysiskt, att jag bara har honom varannan vecka och missar halva hans liv. Men sedan nås jag av beskedet att min kollega tvingats föda i vecka 24, och barnet inte klarat sig. Sedan får jag sms-rapportering av en bekant vars son kämpar för sitt liv i respirator just i denna stund.

Jag ska vara förbannat tacksam, och ta vara på det jag har när jag har det. Jag har ett mirakel i mitt liv, en fantastisk rikedom, och jag ska fortsätta njuta varenda dag jag fortfarande har chansen.

En omöjlig önskan

Min son var tre år när hans mamma och jag flyttade isär. När jag ringde till honom två dagar efter att jag flyttat frågade han mig när jag skulle komma hem. Hur skulle han reagera på separationen? Är han för liten för att förstå? Och när kommer han till slut att förstå?

Jag har inga svar, det händer förmodligen så mycket i honom hela tiden. Men nu uttrycker han sig på sätt som gör det lite mer konkret för omgivningen. Han reflekterar, och önskar sig saker. Och det gör så ont i mig när jag inte kan ge honom det han önskar sig. Som häromkvällen när han frågade om mamma kunde komma och bo hos oss.

En lekplatshistoria att minnas

Vissa saker tar en evig plats i minnet. Det kan man känna direkt när det händer. Ögonblicksbilder som fastnar. Det här var ett sådant ögonblick. Jag smälte, blev lycklig och ledsen på samma gång.

Jag och min son var på en lekplats. Han var uppe i en klätterställning tillsammans med några andra barn. Det fanns ovanligt stora barn också, en kille och en tjej i låt säga 12-13-årsåldern. Killen sa till tjejen att de skulle gå därifrån och den mest naturliga vägen ner var via rutschkanan. Tjejen var rädd om sin jeanskjol och sa: ”Men ser du inte, det är ju fullt med sand på rutschkanan. Jag kan inte åka på den.”

Sedan kom den där ögonblicksbilden. Min son hade stått ett par meter bort och lyssnat och tagit in allt som killen och tjejen pratade om. Han gick bort till rutschkanan, sopade bort sanden med sin lilla handflata och gick bort till tjejen: ”Ursäkta, men du kan åka nu. Jag har tagit bort sanden.” Han försökte verkligen få hennes uppmärksamhet, men hon stod vänd åt andra hållet och var precis så mycket ”Me, myself and I” som en 13-åring kan vara. Hon tog inte in honom över huvud taget. Han försökte ett par gånger, men gav sedan upp och fortsatte med sitt.

Jag blir tårögd när jag skriver om det. Det var en syn som var så fantastiskt ljuvlig och fruktansvärt hjärtskärande på en och samma gång. Min lille son gjorde en så fin sak, men blev totalt nonchalerad.

Men det starkaste minnet från det här ögonblicket är ändå den värme och empati som min son visade: hur han lyssnade, och omvandlade den information han fick i en egen handling. En riktigt fin handling.

Utveckling

Det har varit utvecklingssamtal på dagis. Det är intressant att höra hur personalen tänker, hur de formulerar sig. Det är också intressant hur de bemöter oss föräldrar. Här i Sverige har vi fått för oss att vi är väldigt duktiga på jämställdhet, men vi skulle nog behöva ett särskilt utvecklingssamtal för att reda ut det där en gång till. Det är inte bra om vi lurar oss själva, och slutar reflektera och ifrågasätta.

Under utvecklingssamtalet blev jag påmind om hur det är i föräldrarnas jämställda Sverige. Förskolläraren tittade antingen på mamman eller i sina papper. Hon tittade lite halvt på mig när jag sa något eller ställde frågor. Annars inte. Annars fanns jag inte lika mycket i rummet som mamman.

Jag är van vid det, men kommer aldrig att vänja mig. Jag har råkat ut för det så många gånger att det inte är en engångsföreteelse, och det inte är min inbillning. Personalen på BB har gjort det, BVC-sköterskan har gjort det, tandläkaren har gjort det. I olika sammanhang är mamman den man vänder sig till. Som pappa har jag varit med och ”hjälpt till”. Och nu är min sons utveckling tydligen något som intresserar hans mamma mer än mig.

Kvällsrutiner

Jag blir alldeles upprymd när jag tänker på vilket privilegium det är att få vara förälder. Att få följa en liten människa bli större, att så ett frö som växer, som blommar ut. Det är en fröjd. Alltid. Även om det ibland händer saker som gör att den bilden blir lite suddig, lite otydlig. Men bara för en stund.

Jag stod utanför hans sovrum en kväll, och funderade tillbaka på den där perioden han hade när det var ”ska bara” hela tiden. Precis när han skulle komma till ro i sängen skulle han bara fråga mig en sak, gå och kissa, dricka lite vatten och sedan gå och kissa igen. Det har han slutat med. Oftast är han så trött på kvällarna nu att han slocknar direkt. Eller, som nu när jag stod utanför hans sovrum, ligger han och pratar med sig själv eller mjukdjuren.

Jag kikade in, och log. Min son blir större, och får nya rutiner. Och jag får vara med på resan.

När inte ett enda budskap når fram

Jag vet inte riktigt hur och när det började, men plötsligt började min son visa tävlingsinstinkt. Det började bli viktigt att springa till saker för att komma först. Jag försökte och försöker tona ner det, och säga något klokt och pedagogiskt om att man inte behöver tävla.

Men de gånger jag lyckas mindre bra med att få fram budskapet, och min son springer iväg och kommer först, brukar han ropa: ”Jag vinnde!” Lika klokt och pedagogiskt försöker jag få in rätt böjning och säger: ”Vann du?” Och då svarar han: ”Ja, jag gillar att vanna.”

Det är alltid någon annan

Vi är generellt sett ganska duktiga på att lägga över skuld och ansvar på andra. Vi ser inte vår del i saker, det är alltid någon annan som gjort fel eller som borde gjort något annorlunda, eller kanske mer av något. Vi skapar en slags nån annan-ism.

Uppenbarligen börjar det tänket i tidig ålder. Häromdagen såg jag märken på en av de vita väggarna i vårt kök. Det ser ut som stora cirklar, och ungefär som om ett barn har ritat och missat detaljen att pappret var en vägg. Jag frågade min son:

- Vad är det som har hänt här?
- Det var inte jag.
- Det ser ut som om någon har ritat på väggen. Jag har inte gjort det, och om inte du heller har gjort det: vem är det då?

Min son stod en stund och funderade. Sedan svarade han:

- Kanske ett djur…

Märka kläder - igen

En av fördelarna med att ha dagmamma är att saker nästan aldrig försvinner. Dagmamman har koll på vad barnen har på sig och med sig. Du behöver inte märka alla sakerna. På dagis är det annorlunda. Jag begär inte att personalen ska ha koll, men det verkar vara för mycket begärt av mig att märka min sons saker.

Någon gång har jag varit duktig och gjort det direkt, men sedan har en ny storlek eller ny säsong ställt till det. Jag har inte kopplat att jag behöver vara duktig igen. Men i kväll har jag plockat fram märkpennan, och märkt kläder, solhatten, kepsen, mössan – you name it.

Fast mjukishunden, som för andra gången på en vecka är på utflykt någonstans innanför dagisgrindarna, skulle jag helst vilja låta bli att märka.

Borsta tänderna-sången

Det har sedan en tid tillbaka blivit obligatoriskt att sjunga i samband med kvällsborstningen. Trots att någon har påstått att ”en gång är ingen gång” är det precis tvärtom med ganska många saker här i livet. En gång är alldeles tillräckligt för att det ska vara så alla gånger.

Så efter att ha introducerat en sång en kväll sjungs den numera varje kväll när min son får sina tänder borstade av pappa. Sången är hämtad ur en gullig bok, och ska sjungas med Blinka lilla stjärna-melodi:

”Borsta borsta liten stund
alla tandtroll bort från mun
varje tand blir riktigt ren
nu när kvällen blivit sen
alla tänderna mår bra
nu så tror jag att vi ska…

…borsta, borsta ännu mer
trollen hoppar här rakt ner
ner i avloppet och bort
trollens dag blev riktigt kort
och nu tror jag att du vill
höra visan en gång till…

(sjung en gång till)

Nu är visan faktiskt slut
Alla troll har hoppat ut”

När vi befäster könsrollerna

Jag tycker att det är tråkigt. Varför kan en pojke inte längre få vara påskkärring utan att det ska vara kontroversiellt? Eller har det alltid varit det? Jag vill minnas att alla var påskkärringar förutom, pojkar som flickor. Antingen var man påskkärring, eller inget alls. Nu tycks det vara något som är bara för flickor. Något annat är konstigt.

Min son kommer kanske att begränsa sig själv när han blir äldre – jag behöver inte begränsa honom innan han själv gör det. Om han säger att han vill vara en påskkärring förstår jag inte varför jag skulle hindra honom. För att han ska bli retad? Som förälder behöver jag alltid tänka på den aspekten men vid tre års ålder ska inte den vara avgörande.

Det är inte då vi ska befästa könsroller. Det är då som dagispersonalen ska främja alla barns lika utryckssätt, det är då som dagispersonalen ska tänka väldigt mycket på hur de arbetar med könsroller. Därför är det tråkigt att min son får mycket starkare reaktioner när han kommer till dagis som påskkärring. ”Åh, vad fiiiin du är!”sa personalen när han kom. Vem av flickorna fick höra att de var lika fiiiina?

I samband med mobbning på skolan lägger vi fokus på den som blir mobbad. Han eller hon byter i många fall skola, och den eller dem som mobbar stannar kvar. Ska vi på samma sätt lägga fokus på dagis? Ska pojkar som vill klä ut sig stå tillbaka för att det finns andra som har problem med det?

Vi föräldrar måste ta vårt ansvar, och reflektera över vilka attityder vi för över på våra barn. Jag träffade en annan pappa i går, och när jag berättade om min sons påskfest på dagis och att han var påskkärring fick jag känna på en sådan attityd som skrämmer mig. ”Har du satt läppstift på din son?” frågade han upprört. ”Ja, och om han vill ha nagellack när hans mamma målar naglarna får han det också.” Han blev ännu mer upprörd. Och jag blev upprörd.

Jag vill att pojkar och flickor får vara barn så länge som möjligt. Och jag ser gärna att pojkar växer upp och blir mjuka män, som kan se tillbaka på en barndom som innehöll mer än en uppblåst Spiderman-dräkt.

Påskkärring slår påskgubbe

I morgon är det påskfest på dagis. Vi har fått information från personalen om att barnen gärna får klä ut sig till påskkärring, påskgubbe eller något annat som har med påsk att göra. Som att har med påsk att göra? Påskgubbe? Jag förstår inte varför våra pojkar inte bara kan få lov att vara påskkärringar. Måste vi sätta kön på allting?

Nej, i morgon kommer min son att vara påskkärring. Jag frågade honom om han ville det, och då förstod han inte riktigt vad det innebar. Sedan visade jag bilder och då ville han absolut vara påskkärring. Så i morgon bitti plockar vi fram scarf, förkläde, läppstift och kajal-penna. Påskkärringen vinner med hästlängder.

En solstråle i solglasögon

Vilken dag det har varit. Vilken alldeles fantastisk dag det har varit! Och så mycket trevligare vissa saker blir. Ingen overall, inga överdragsbyxor, inga vinterskor, ingen mössa eller halsduk, inga vantar. Bara sol ute, och en solstråle till son. En solstråle i keps och solglasögon.

Solglasögon, ja. Redan vid öppning i morse var vi på plats i en butik för att köpa ett par solglasögon. Vi provade tre olika, och så fort min son fick det tredje paret på sig var saken klar. De solglasögonen skulle han ha! Solglasögonen har han inte lämnat ur siktet sedan dess. Han har velat ha dem på sig konstant.

Expediten undrade om ”hon” skulle ha på sig glasögonen direkt, och jag svarade att ”ja, det ska han så du får gärna klippa av prislappen”. Okej, vi har alltså köpt ett par glasögon som är riktade till flickor. Jag vägrar att sätta kön på solglasögon, särskilt till de för småbarn, och skulle troligtvis aldrig lära mig att se skillnad på flick- och pojksolglasögon i alla fall.

Det enda jag bryr mig om är att min son trivs i de solglasögon vi köper. Och trivs…eh…ja, det gör han.

Ojämlikheten har många sidor

Mycket kan sägas och skrivas om jämlikhet. Oftast handlar det om bristen på den. Det finns många aspekter av ojämlikheten och den tar sig olika uttryck, inte minst när vi blir och är föräldrar. Det har blivit extra tydligt efter separationen, sedan jag blivit ensam pappa. Och jag är trött på ojämlikheten som föräldrar utsätts för.

Hela vägen, ända från första träffen på BVC, har bemötandet haft fokus på mamman. BVC-sköterskor, läkare och tandläkare är korta och ibland otrevliga när det bara är jag och min son. Om hans mamma också är med är det som om pappan inte finns i rummet.

Dagispersonalen skriver bara upp mammans tider på tavlan, trots att de har fått information om att tiderna är annorlunda under mina veckor. Men även under mina veckor står mammans tider på tavlan.

Droppen var nog när jag en dag skulle vinka hejdå till min son genom fönstret på dagis. Då öppnade dagispersonalen fönstret och började förklara hur hans mamma gör när de vinkar hejdå…

En stor glugg

Gluggen har blivit större. Nu saknar min son två framtänder. Den här gången var jobbigare än första gången. Dels för att jag visste vad som skulle hända i förväg, dels för att medicinen fick jobbigare konsekvenser. Innan tanden drogs ut fick han rätt stark medicin som gjorde honom rejält groggy. Han satt och skrattade åt sig själv och såg två glas när det bara fanns ett.

Under själva ingreppet var han som vanligt min fantastiska, fantastiska pojke – så duktig och så tapper. Efteråt gjorde medicinen honom väldigt irriterad och ledsen (medicinen kan göra barnet irriterat och ibland till och med aggressivt), så det blev ett par tuffa timmar hos folktandvården innan vi kunde gå därifrån.

Nu hoppas jag att tandproblemen lämnar oss i fred.

Men först väntar vi på att tandfén kommer hit i natt.

Tand ska dras ut - igen

Min son har haft otur med sina tänder. För några månader sedan var han ute och gick med dagis. Barnen gick i klassiskt två och två-led. Enligt rapporten vände min son sig om för att säga något till en flicka bakom honom, och precis när han vände tillbaka stod en stolpe i vägen. Ena framtanden fick en lång spricka. Dagis ringde, min son fick åka till tandläkaren och tanden dras ut på en gång.

I morgon är det dags igen. Jo, faktiskt. Igen. Något har hänt på dagis, exakt vad vet ingen. Vid hämtning en dag var den andra framtanden i alla fall plötsligt lös, så nu måste den också dras ut. Och den här gången tycker jag att det känns jobbigare. Förra gången var jag inte beredd på något, nu har jag vetat i förväg vad som ska hända. Jag vet att de ska dra ut en tand på min stackars son i morgon. Jag vet att han kommer att vara groggy. Jag vet att han kommer att skrika när de rycker. Själv är han rätt cool med allt. Han konstaterar bara att tandläkaren ska ta bort ytterligare en tand.

Fram tills att tanden ska bort har vi fått fokusera på mjuk mat, mat som inte kräver så mycket bett och tugg. Det har lett till intressanta framsteg. Min son har på mindre än en vecka gått från ”blä, äckligt!” till ”åh, det här gillade jag ju” när det gäller ost-och broccolisoppa, ärtsoppa och isbergssallad.

En separations konsekvenser

Klockan närmar sig midnatt. För en stund sedan hörde jag min son ligga och smågråta i sin säng. Jag tänkte att han drömde och gick in för att pussa på honom. Men det var ingen dröm. Han hade kissat på sig, och blev mer och mer förtvivlad. Snabbt upp med honom, trösta, fixa och dona, ny pyjamas – och till slut komma till ro i pappas säng.

Nu sover han lika vackert och stillsamt som han brukar göra. Och jag, som separerad varannan vecka-förälder, sitter och funderar över vad det står för. Att han kissar i sängen. För första gången. Jag har nog alltid varit en väldigt reflekterande, orolig och analyserande person och förälder, men varannan vecka-livet har tagit det till helt nya höjder. Jag börjar fundera, och undrar om saker som sker är reaktioner på separationen. Eller om det faktiskt är så att han är precis som vilket annat barn som helst, som ibland kissar i sängen.

Om jag och hans mamma fortfarande levt ihop hade jag nog inte blivit lika starkt påverkad av att han kissar i sängen. Nu blir sådana händelser så starka för mig. Jag hoppas att jag bara överanalyserar, och att jag kan sluta med det.

När man inte vill sova

Oftast har vi väldigt mysiga kvällar tillsammans. Rutinerna fungerar, och känns bra. Efter Bolibompa går vi och borstar tänderna. Sedan väljer vi en bok, plockar fram filten och mjukisdjuren och myser till det i läsfåtöljen. Efter det är det dags att lägga sig i sängen. Vi pratar lite om dagen och sedan är det puss och god natt.

Oftast slocknar min son ganska omgående. Men ibland kommer en sån där kväll igen. En sån där kväll när min son vill skjuta på sömnen så länge han bara kan. Han brukar köra samma varianter. Han kommer på att han behöver dricka lite vatten, han kommer på att han behöver gå och kissa trots att han precis gjort det, han kommer på att han behöver prata med mig om en sak men självklart utan att ha något som han faktiskt behöver prata om.

I förra veckan kom han ut i vardagsrummet.

- Pappa, jag behöver hjälp.
- Med vad då?
- Med att sova.

Bolibompa goes digital

Jaha. Käre Markus, Bolibompa-programledaren-Markus, skulle bjuda på stor trollerishow i går. Den stora finalen: han trollade fram en ny halv sju-vinjett till Bolibompa. Ni vet, när klockan är halv sju spelas en liten vinjett upp för att markera en ny fas av programmet. Och från och med nu ska ytterligare ett inslag i den värld min son växer upp i vara digitalt. För nu är det inte längre en fin liten rund röd klocka där visarna snurrar fram till halv sju som poppar upp i vinjetten, nu står det i stället: 18:30.

Vad är det för fel på att lära barn den analoga klockan först?

Eller är tanken att de barn som sitter framför Bolibompa från halv sju och framåt är de barn som redan ska vara redo för den digitala klockan?

Snälla, snälla del 2

Andra chansen i kväll. Alla var chanslösa mot Caroline af Ugglas och ”Snälla, snälla”, inte bara om du frågar mig. Fråga min son, och ni får höra. När någon satt och sa att Lili och Susies låt var bra och borde gå vidare, röt min son till: ”Nä, Snälla snälla ska vinna!” Okej. Basta.

Schlagerfestivalen 2009 har trots allt blivit ett trevligt minne att bära med sig. Jag och min treårige son sitter och hejar på samma låt. På Caroline af Ugglas. Som jag tidigare haft svårt för. Men som jag nu gillar skarpt. Och ni skulle sett min son när hon sjöng i kväll. Han satt helt trollbunden i soffan. Inget kunde störa honom.

Snälla, snälla

Min son brukar fråga vad det är för dag i dag. Om jag då säger att det är fredag frågar han "Och vad gör man på en fredag?". Han har full koll på vad man gör på fredagar och lördagar. På fredagar ”dansar man” (Let´s Dance) och på lördagar ”sjunger man” (Melodifestivalen). Det har varit väldigt roligt att se Melodifestivalen med honom. Han sjunger och dansar framför tv:n.

Nu är han här igen, och det ska bli intressant att se vad som händer under Andra chansen. Ugglas ska ju vara med igen, och min son har utvecklat en alldeles speciell relation till hennes låt ”Snälla, snälla”. Jag kommer ihåg när Molly Sandén skulle sjunga i en deltävling, och jag ville gärna höra om det var en bra låt. Hur det lät? Ingen aning – just när det var Mollys tur stod min son framför tv:n och sjöng ”Snälla, snälla”.

Pedagogiken som inte fungerar

Att leva i nuet är en ständig ledstjärna, men jag tycker också om att båda se tillbaka på det som varit och blicka framåt mot det som ska hända. Jag gör ingen skillnad när det gäller min son. I läggrutinerna ingår att prata om dagen som gått. Ibland börjar han prata om något som varit extra kul och bra, ibland berättar han om något som inte varit så bra. Det är mysigt att ha den stunden.

Det här med att prata om vad som ska hända ”sen” fungerar däremot inte så bra. ”I morgon efter dagis kan du och jag åka till badhuset” sa jag en dag. På morgonen vaknade min son, och gick utan att säga god morgon raka vägen till byrålådan där badbyxorna ligger. Han hade svårt att acceptera att badhuset var efter dagis.

Eftersom vi var och badade blev vi lite sena med en del annat, vilket bland annat innebar att Bolibompa för ovanlighetens skull hamnade längre ner på prioriteringslistan. För att ändå få en liten lugn stund i soffan sa jag att vi kan börja titta på en film, och sedan se klart den i morgon. Vi valde en film om en isbjörn, och såg första biten för att som sagt se resten sen. Strax före midnatt vaknade min son, kom ut i vardagsrummet och sa ”Nu ska vi se klart på isbjörnen”.

Snö med tajming

I våra trakter kommer det inte snö så ofta. Att snön faktiskt lägger sig är ännu mer ovanligt. Men nu har vi snö, och vi har snö tillsammans den här gången. Förra gången det snöade låg snön bara kvar en dag, och då var det inte min vecka.

Men jag hoppades att det skulle komma snö igen, och att min son skulle vara här då. Jag gick till Åhléns och köpte en pulka. Sedan har den stått här och väntat på att bli använd. Nu har den blivit använd flera gånger, och jag tycker att det är helt fantastiskt att få se min son i pulkabacken.

Folk gnäller och säger att det alltid börja snöa dagen efter att de tänkt högt om vårkänslor. Jag brukar vara en av dem. Men inte i år.

Vuxna barn på lekplatsen

Min son och jag var på lekplatsen en dag när det var ganska trist väder. Det var lerigt på marken, och sanden fastnade på det mesta. Två mammor var där med sina pojkar, men de verkade vara på väg därifrån. En av pojkarna hade klättrat upp på en ställning och hade lite problem att komma ner. Mamman gick mot honom för att hjälpa till, men hejdade sig. Hon sa: ”Du är så skitig nu så jag har ingen lust att hjälpa dig.” Mamman backade, sa till pojken att de skulle gå vidare – och pojken fick ta sig ner från klätterställningen bäst han kunde.

Då kom jag att tänka på en artikel som jag läst. Jag kommer inte ihåg var jag har läst den, men jag minns så väl vad den handlade om eftersom jag tyckte att det var rätt sjukt. En mamma beklagade sig över att det var så jobbigt och tråkigt på lekplatsen. Det fanns ju inget att göra för henne. Därför föreslog hon att det skulle öppnas kaféer i anslutning till lekplatser så att det fanns något att göra även för föräldrarna.

Jag har kanske missförstått något eller också har jag inte lika höga krav på lekplatsbesöket som den där mamman. För min del går jag till lekplatsen för att min son ska få leka. Antingen leker han med mig, och då njuter jag av det, eller också leker han med andra barn på lekplatsen, och då njuter jag av det. Sedan går vi hem, och då njuter jag av en kopp kaffe.

Om att växa och att växa ihop

Amningen kom inte igång som den skulle. Min son fick inte riktigt in rätt teknik, och blev av med mer energi än han fick när han låg vid bröstet. Redan när han var två dagar uppmärksammades att hans tungsträng satt fast långt fram, och kanske kunde det påverka amningen. Han gick inte upp det han skulle, så uppenbarligen fick han inte i sig tillräckligt. Vi fick en remiss och när han var drygt två veckor gammal bestämde läkarna sig för att klippa tungsträngen.

Jag kommer ihåg hur fruktansvärt det var. Jag klarade inte av att hålla honom när de skulle klippa, inte hans mamma heller. Personalen fick sköta det. Vi klarade inte av att titta. Jag tittade bort. Min son skrek kort och intensivt och jag blev tvungen att blunda också. Som om det skulle hjälpa. Tack och lov var det snabbt över, och min son lugnade ner sig i min famn.

Strax efter att han fyllt tre år hände en olycka på dagis. Barnen var ute och gick i traditionellt led. Min son vände sig om för att säga något till en kompis, och vände tillbaka huvudet precis när han hade en stolpe framför sig. Ena framtanden fick en sådan smäll att den inte gick att rädda. Tandläkaren var tvungen att dra ut den. Jag kom att tänka på tungsträngen, och hur jag inte klarade av att hålla honom, hur jag inte klarade av att titta. Nu var det annorlunda. Nu kunde jag inte göra annat än att hålla min sons hand när tanden skulle dras ut. Och titta honom i ögonen och säga att allt kommer att bli bra.

Jag har vuxit. Han har vuxit. Och vi har vuxit ihop.

Alla hjärtans dag

På alla hjärtans dag ska man vara nära de man håller kära. Det är därför det inte känns som alla hjärtans dag i dag. Jag är inte nära min son. Han är hos sin mamma. Det är inget fel i det, men det är fel att jag och min son inte är hos varandra i dag. Det finns ingen och inget jag älskar som honom. Och därför kan det inte vara alla hjärtans dag i dag.

Jag saknar dig, min son, och jag älskar dig.

I dag, och alla andra dagar.

Vi räddar varandra

Är det bara pappor som åker med sina barn och badar? Jag vet inte, men när min son och jag åkte till badhuset senast märkte jag att det bara var pappor på plats. Pappor med sina barn, de flesta med två. Det var intressant att se, och jag undrar vad det står för.

En pappa kunde i och för sig stannat hemma. Han och hans två pojkar lekte med en boll, och plötsligt kastade pappan bollen jättehårt mot en av pojkarna. Som en lek som gick överstyr. Som att han bara var tvungen att kasta riktigt hårt, bara en gång. Pojken blev ledsen och började gråta, så klart. Pappan tröstade honom en stund, och sedan fortsatte de att leka. Pojkarna tog efter pappans beteende och blev helt vilda i bassängen. De tyckte att de också kunde kasta hur de ville, varpå pappan blev arg och började skrika. Onda cirklar är verkligen onda.

Min son var vild på sitt sätt. Han tyckte nämligen att han redan kan simma så han släppte taget om mig och slängde sig i väg. Jag fångade honom innan han kom under vatten, och då sa han:

- Pappa, du räddade mig.
- Älskling, jag kommer alltid att rädda dig, svarade jag.
- Och jag kommer alltid att rädda dig, pappa.

Något på spåret

Senast vi skulle åka tåg visade det sig att biljettautomaten på perrongen inte fungerade. Jag tänkte att vi väl får lösa biljett på tåget eller på stationen som vi skulle till, så vi hoppade på tåget. Biljettkontrollanten kom och jag förklarade läget. Hon sa att vi kunde lösa biljetter när vi kommit fram till slutstationen i stället.

Eftersom min son är ett litet kontrollfreak var det dock väldigt viktigt att biljettkontrollanten fick en biljett att kontrollera. Jag letade fram en gammal biljett som han stolt fick visa för henne, varpå hon blev så förtjust i honom att han fick följa med henne längst bak i tåget för att se var man sitter när man kör tåget. Han trivdes rätt bra bland alla spakar och knappar.

Häromdagen var vi på en lekplats där det bland annat fanns ett tåg. Min son tog plats längst fram och bad mig ta plats bakom honom. Vi skulle ut och åka, och jag var tvungen att sitta ner. Efter en stund vände han sig om, och sa:

- Pappa, kan jag få se din omelett?

En mysig torsdagskväll

Det tar förstås ett tag att vänja sig vid varannan vecka-livet, men vissa rutiner sätts rätt snabbt. Kvällen innan min vecka börjar är fylld av rutiner. Trevliga rutiner. Förberedelser-innan-min-son-kommer-hem-igen-rutiner. Vårt hem får en översyn så att allt är som det ska. Kyl, frys och skafferi fylls på. Nytvättade sängkläder plockas fram. Mjukdjuren läggs tillrätta. Lite olika maträtter tillagas så att jag inte varje dag behöver lägga alltför mycket av vår gemensamma tid på att stå i köket och laga mat.

En torsdagskväll utan barn kan alltså vara rätt mysig, med andra ord.

Och nu är han är igen. Han sover i sin nybäddade säng, så sött och fridfullt.

Välkommen hem igen, min son.

Dagmamma vs dagis

Min son var nästan tre år när han började på dagis. Innan dess hade han varit hos dagmamma. En kvinna nära pensionsåldern, men mer energisk än många andra personer jag har träffat. Och som jag kan sakna henne vissa dagar. Och som jag kan sakna fenomenet dagmamma. Men i stället för att gräva ner mig i den saknaden påminner jag mig själv om att jag ska vara glad och tacksam över att min son faktiskt fick ha dagmamma tills han var tre år. Jag tror att det var bra för honom. Jag tror att det är bra för många barn att börja i en liten grupp först, för att sedan gå över till dagis i ett led inför skolstart.

Sedan har jag alltid känt mig tryggare när jag lämnat mitt barn till en stabil kvinna som varit dagmamma i 30-40 år, än till dagispersonal som jag ibland inte tror har koll på någonting över huvud taget. Dessutom var det aldrig något projekt att lämna hos dagmamma. Det var alltid trevligt, mysigt – det fanns tid att prata både vid lämning och hämtning.

Usch, jag kommer ihåg första gången dagmamman var sjuk och jag inte hade möjlighet att stanna hemma med min son. Vi var utlämnade åt närmaste dagis. Vilken chock. Säkert större för mig än för min son, men ändå. Dessa rutiner, detta projekt. Säkert inget konstigt, men när man kom direkt från dagmamma-världen var det en märklig upplevelse.

Vi hade fått veta att vi skulle komma antingen före klockan 8 eller 8.30, annars skulle vi komma mitt i frukosten. Fine. Vi kom 8.30. Alla satt fortfarande vid frukosten. Jag kände att vi fick be om ursäkt för att vi kom. Jag tog med min son till ett lekrum intill för att vi inte skulle störa. Dagispersonalen reflekterade ändå inte över att min son hade kommit, inte förrän jag inte hann stoppa honom från att springa in i frukostrummet för att plocka upp en bit knäckebröd som låg på golvet. Då var det någon som sa ”nämen, hej”. Men personalen satt kvar och åt frukosten, och jag och min son gick tillbaka till lekrummet. Jag dröjde mig kvar för att se till att min son inte kom in i frukostrummet och ”störde” igen.

Efter några minuter kom en från personalen fram till mig och frågade om jag ville vinka hejdå. Det är mycket möjligt att personen i fråga var duktig på sitt jobb, men att säga hejdå till min son är faktiskt inget som jag behöver hjälp med.

En sjörövares villkor

Sjörövare-föreställning står på programmet på dagis. ”Barnen får gärna klä ut sig” har det stått på en lapp. Min son har pratat om sjörövare i flera veckor, och gillat Peter Pan ännu längre, så det var helt enkelt läge att införskaffa lite sjörövare-prylar. I dag fick han en ögonlapp och en Kapten Krok-krok, så han har sprungit runt och varit sjörövare hela kvällen. Man kan väl säga att han levde sig in i rollen.

- Kom nu gubben, det är mat!
- Sjörövare äter inte mat.

- Plocka undan lite nu före Bolibompa!
- Nä, det kan inte sjörövare göra.

- Dags att ta på pyjamas!
- Sjörövare har inte pyjamas.

"Pappa, har du inte rakat dig?"

Tänk så fantastiskt det är att få lov att vara med på en sådan här resa! En resa där man får följa en annan människa genom livet. Att få följa min son på hans resa genom livet är helt underbart.

Min pojke är en sådan fin pojke. Och rolig. I helgen byggde vi, mest jag i och för sig, en koja i vardagsrummet. När den var klar frågade jag min son om han inte skulle gå in och sätta sig i kojan. Han satte sig ner på alla fyra och började skälla. Kojor är visst fortfarande något som enbart hundar har.

Räkningen går framåt. Vi spelade Memory och efter 6 kommer faktiskt 7 numera, och inte 17. Efter 14 är fortfarande en kritisk punkt. Nu kommer han med lite olika bud men aldrig 15. Men det är häftigt att se hur han börjar få kläm på siffror, för att inte tala om bokstäver. Där händer det också saker!

Att vakna på morgonen är alldeles fantastiskt när min son är här. Det kan ske på lite olika sätt. Ibland föreslår han pussel i sängen vid halv sex-tiden - i lördags sa han inte ens god morgon utan bara strök mig på kinden och sa: "Pappa, har du inte rakat dig?"

Vissa sms är mer värdefulla än andra

En vecka kan vara i en hel evighet. Om någon frågar hur det känns att få barn brukar svaret alltid vara att det inte går att beskriva, det måste upplevas. Likadant är det när det gäller att vara ifrån sitt barn. Fast så mycket att uppleva är det förstås inte. Det är verkligen en vecka lika lång som en hel evighet.

Men så kommer ljusglimtarna. Som i går kväll. Det kom ett sms från hans mamma, men som var från honom. Sms:et bestod av några siffror och sedan förklarades det att det var min son som ville skriva till sin pappa. Han har alltså tagit en mobiltelefon och sagt att han vill skriva till sin pappa. Och där satt jag, som precis studerat en medelålders man ha en ritual med sin proteindryck i omklädningsrummet på gymmet, och fick en alldeles underbar känsla. En sån som inte kan beskrivas, utan en sån som måste upplevas.

Laktosintolerans

Min son är laktosintolerant. Det beskedet kom i dag. Jag tog honom till läkaren i förra veckan eftersom han under en period haft problem med utslag runt munnen, och haft en mage som krånglat lite. Tomat eller mjölk, det var så tankarna gick, så det togs prover på just tomat och mjölk. I dag kom resultatet, och min son är alltså laktosintolerant.

Jag antar att det finns olika nivåer på denna intolerans och jag har ännu inte fått klarhet i hur pass intolerant min son är. Jag antar också att det kan både tillta och avta med åren. Jag får läsa på lite. För det mesta tror jag inte att laktosintoleransen gör någon dramatisk skillnad i vardagen, och jag hoppas för min sons skull att det inte ska göra det för honom.

"Hej, blivande mamma!"

Jag kommer ihåg att jag hade varit inne i en barnvagns-butik och hämtat det här vänta-barn-paketet som Pampers bjuder på. Jag kommer också ihåg att det var lite spännande att öppna paketet, eftersom jag inte visste exakt vad det skulle innehålla. Men uppenbarligen gjorde jag fel som öppnade paketet över huvud taget. Med blöjorna som ingick följde ett informationsblad som började:

”Hej, blivande mamma!”

Jag blev på extra gott humör lite senare den dagen när jag kom in på Liberoklubbens hemsida. Jag ville bli medlem men förstod inte riktigt hur jag skulle fylla i formuläret. På första raden skulle jag fylla i ”Mammans förnamn” och på den andra raden ”Mammans efternamn”.

Nåja, jag har lyckats både byta blöjor och bli medlem i Liberoklubben så jag har överlevt. På Liberoklubbens hemsida räcker det numera att fylla i ”förälders” namnuppgifter, men om det har skett någon utveckling hos Pampers vet jag inte. Någon som har koll på hur det ser ut i vänta-barn-paketen, nuförtiden?

En hemsk fredag

Jag trodde aldrig att jag skulle separeras från min son. Men varannan fredag tvingas jag göra det. Och det är lika brutalt varje gång. Redan på fredagsmorgonen, när jag lämnar på dagis, börjar jag känna tomhet, saknad, längtan. Jag säger till honom att nu är det mamma som kommer och hämtar, och sen ska du vara hos mamma till nästa fredag och då kommer pappa och hämtar dig igen. Jag säger att pappa går ut och vinkar från fönstret, och jag står och vinkar lite längre än alla andra dagar. På väg till jobbet är jag vilsen. På jobbet är jag på jobbet. Efter jobbet är jag bara tom.

Den fredagskvällen är hemsk, i alla fall när jag inte sett till att boka in något annat. Jag plockar lite med hans saker som fortfarande ligger lite här och där efter allt bus kvällen innan, den sista kvällen. Bolibompa börjar, och nu är det ett av hans favoritprogram. Sängen kommer att stå tom i flera nätter. Jag har ingen son att läsa god natt-saga för, ingen son att pussa på när jag går och lägger mig, ingen son som kryper upp i min säng halv fem på morgonen, ingen son som, de gånger han vaknar före mig, ruskar om mig och säger ”det är morgon, pappa, du måste upp”.

Jag är en pappa utan barn.

Den allra bästa stunden

Klockan är 18, min son har satt sig tillrätta i soffan. Han är nyduschad, håret är kammat och pyjamasen är på. Jag har precis värmt hans välling, ropar ”jag kommer” från köket och sätter mig bredvid honom. Han kryper närmare mig, lutar lite och får sin välling. Han håller flaskan med högerhanden, och vänsterhanden greppar min tumme. Första greppet runt lillfingret kommer alltid att vara magiskt, men att ha en vänsterhand som håller ett fast tag om min tumme under hela Bolibompa är inte så illa heller.

6, 17, 14, 9

Eftersom du fortfarande alltid vinner i Memory blir du också bra på att räkna. Efter varje omgång lägger du ut alla dina kort på bordet; du räknar inte paren, du räknar korten. Och eftersom du är så duktig på Memory blir det en hel del kort som ska räknas.

Du är vansinnigt söt när du räknar. Du är duktig på att räkna, men på vissa ställen blir det alltid lite tokigt. Efter 6 kommer alltid 17, och efter 14 kommer alltid 9. Varenda gång!

Det nya livet

Jag älskar dig så mycket. Du har inneburit så många känslor. Hela tiden. Från början. Din pappa grät de största tårarna när du bestämde dig för att visa upp dig för allra första gången för lite mer än tre år sedan. Jag har gråtit många gånger sedan dess. När som helst. Var som helst. Senaste gången var på ett löpband på Friskis & Svettis. På tv:n såg jag ett program om små barn som fötts med olika typer av funktionshinder, och det handlade om hur dessa små barn kämpade. Hur föräldrarna kämpade. Tillsammans. Och jag började gråta. Du har avväpnat mig helt. Jag kan inte, jag vill inte låta bli att gråta.

På löpbandet grät jag för att jag har dig, och för att du inte kommer att ha en pappa och en mamma som lever tillsammans. Jag tänker mycket på hur allt kommer att bli nu. Det finns mycket som du och jag kan bygga vidare på, och mycket som du och jag kan skapa tillsammans nu. Bara du och jag. Det är fint. Det blir bra. Men i min själ ryms många andra tankar också, de fundersamma och grubbliga till exempel. Du är ett skilsmässobarn nu, och det sägs ju så mycket om skilsmässobarn. Det oroar mig.

Är det någon som har erfarenheter att dela med sig av kring separationer och skilsmässobarn?

Jag behöver inte vara snäll

Vi spelade ett memory-spel i dag. Det var en av de stora succéerna från julklappsskörden år 2008, kan vi konstatera. Min son, som är tre år, sopar banan med mig. Jag tänkte innan att jag skulle behöva "låta honom vinna" för att han inte skulle bli ledsen. Ha! Jag behöver inte låta honom vinna, det gör han alldeles utmärkt själv. Han vänder på ett kort, närmar sig ett annat kort och jag tänker "nä du, lille vän, nu tar du allt fel kort" - och så visar det sig att han har full koll och jag är helt ute och cyklar. Dagens resultat talar sitt tydliga språk:

Första rundan: min son fick nio par, jag fick tre.
Andra rundan ("det kan inte bli värre"): min son fick tio par, jag fick två.
Tredje rundan (nä, nu...): se andra rundan.

Från och med nu kan vi kalla honom Memo.

Han är här igen

Jag var precis inne och pussade honom på kinden. Barn som sover är kanske den vackraste synen av alla. Alla föräldrar borde alltid få lov att titta på sina barn som sover. Varje kväll. Varje natt. Alla barn borde alltid få lov att bli nattade av både pappa och mamma. Varje kväll. Inte bara ibland. Inte bara varannan vecka.

Det är så skönt att ha honom här igen. I dag började ”min” vecka. Eller snarare hans vecka hos pappa. Den här fredagen är alltid underbar. Sedan kommer en annan fredag, den där något saknas. Första kvällen utan barn är hemsk.

Nu har vi en hel vecka tillsammans. Nu ska vi njuta av den tiden.

Jag måste nog gå in och titta till honom igen.

Bloggens innehåll och innebörd

Välkommen hit!

Jag tycker om att skriva. Det ger mig chansen att sätta ord på mina känslor, och mina tankar. Det ger mig chansen att gå tillbaka, och reflektera över vad det var som hände. Det ger mig chansen att uttrycka en åsikt, som jag annars kanske hade behållit för mig själv.

Exakt vilket slags innehåll som den här bloggen kommer att fyllas av vet jag inte. Utgångspunkten är min son, mitt föräldraskap, vårt liv. Det borde alltså kunna handla om precis allt. Ett nytt liv har precis börjat eftersom jag och min sons mamma inte längre lever ihop. Min son och jag har huvudrollerna i det nya livet, och det här blir en del av vår historia.