När inte ett enda budskap når fram

Jag vet inte riktigt hur och när det började, men plötsligt började min son visa tävlingsinstinkt. Det började bli viktigt att springa till saker för att komma först. Jag försökte och försöker tona ner det, och säga något klokt och pedagogiskt om att man inte behöver tävla.

Men de gånger jag lyckas mindre bra med att få fram budskapet, och min son springer iväg och kommer först, brukar han ropa: ”Jag vinnde!” Lika klokt och pedagogiskt försöker jag få in rätt böjning och säger: ”Vann du?” Och då svarar han: ”Ja, jag gillar att vanna.”

Det är alltid någon annan

Vi är generellt sett ganska duktiga på att lägga över skuld och ansvar på andra. Vi ser inte vår del i saker, det är alltid någon annan som gjort fel eller som borde gjort något annorlunda, eller kanske mer av något. Vi skapar en slags nån annan-ism.

Uppenbarligen börjar det tänket i tidig ålder. Häromdagen såg jag märken på en av de vita väggarna i vårt kök. Det ser ut som stora cirklar, och ungefär som om ett barn har ritat och missat detaljen att pappret var en vägg. Jag frågade min son:

- Vad är det som har hänt här?
- Det var inte jag.
- Det ser ut som om någon har ritat på väggen. Jag har inte gjort det, och om inte du heller har gjort det: vem är det då?

Min son stod en stund och funderade. Sedan svarade han:

- Kanske ett djur…

Märka kläder - igen

En av fördelarna med att ha dagmamma är att saker nästan aldrig försvinner. Dagmamman har koll på vad barnen har på sig och med sig. Du behöver inte märka alla sakerna. På dagis är det annorlunda. Jag begär inte att personalen ska ha koll, men det verkar vara för mycket begärt av mig att märka min sons saker.

Någon gång har jag varit duktig och gjort det direkt, men sedan har en ny storlek eller ny säsong ställt till det. Jag har inte kopplat att jag behöver vara duktig igen. Men i kväll har jag plockat fram märkpennan, och märkt kläder, solhatten, kepsen, mössan – you name it.

Fast mjukishunden, som för andra gången på en vecka är på utflykt någonstans innanför dagisgrindarna, skulle jag helst vilja låta bli att märka.

Borsta tänderna-sången

Det har sedan en tid tillbaka blivit obligatoriskt att sjunga i samband med kvällsborstningen. Trots att någon har påstått att ”en gång är ingen gång” är det precis tvärtom med ganska många saker här i livet. En gång är alldeles tillräckligt för att det ska vara så alla gånger.

Så efter att ha introducerat en sång en kväll sjungs den numera varje kväll när min son får sina tänder borstade av pappa. Sången är hämtad ur en gullig bok, och ska sjungas med Blinka lilla stjärna-melodi:

”Borsta borsta liten stund
alla tandtroll bort från mun
varje tand blir riktigt ren
nu när kvällen blivit sen
alla tänderna mår bra
nu så tror jag att vi ska…

…borsta, borsta ännu mer
trollen hoppar här rakt ner
ner i avloppet och bort
trollens dag blev riktigt kort
och nu tror jag att du vill
höra visan en gång till…

(sjung en gång till)

Nu är visan faktiskt slut
Alla troll har hoppat ut”

När vi befäster könsrollerna

Jag tycker att det är tråkigt. Varför kan en pojke inte längre få vara påskkärring utan att det ska vara kontroversiellt? Eller har det alltid varit det? Jag vill minnas att alla var påskkärringar förutom, pojkar som flickor. Antingen var man påskkärring, eller inget alls. Nu tycks det vara något som är bara för flickor. Något annat är konstigt.

Min son kommer kanske att begränsa sig själv när han blir äldre – jag behöver inte begränsa honom innan han själv gör det. Om han säger att han vill vara en påskkärring förstår jag inte varför jag skulle hindra honom. För att han ska bli retad? Som förälder behöver jag alltid tänka på den aspekten men vid tre års ålder ska inte den vara avgörande.

Det är inte då vi ska befästa könsroller. Det är då som dagispersonalen ska främja alla barns lika utryckssätt, det är då som dagispersonalen ska tänka väldigt mycket på hur de arbetar med könsroller. Därför är det tråkigt att min son får mycket starkare reaktioner när han kommer till dagis som påskkärring. ”Åh, vad fiiiin du är!”sa personalen när han kom. Vem av flickorna fick höra att de var lika fiiiina?

I samband med mobbning på skolan lägger vi fokus på den som blir mobbad. Han eller hon byter i många fall skola, och den eller dem som mobbar stannar kvar. Ska vi på samma sätt lägga fokus på dagis? Ska pojkar som vill klä ut sig stå tillbaka för att det finns andra som har problem med det?

Vi föräldrar måste ta vårt ansvar, och reflektera över vilka attityder vi för över på våra barn. Jag träffade en annan pappa i går, och när jag berättade om min sons påskfest på dagis och att han var påskkärring fick jag känna på en sådan attityd som skrämmer mig. ”Har du satt läppstift på din son?” frågade han upprört. ”Ja, och om han vill ha nagellack när hans mamma målar naglarna får han det också.” Han blev ännu mer upprörd. Och jag blev upprörd.

Jag vill att pojkar och flickor får vara barn så länge som möjligt. Och jag ser gärna att pojkar växer upp och blir mjuka män, som kan se tillbaka på en barndom som innehöll mer än en uppblåst Spiderman-dräkt.

Påskkärring slår påskgubbe

I morgon är det påskfest på dagis. Vi har fått information från personalen om att barnen gärna får klä ut sig till påskkärring, påskgubbe eller något annat som har med påsk att göra. Som att har med påsk att göra? Påskgubbe? Jag förstår inte varför våra pojkar inte bara kan få lov att vara påskkärringar. Måste vi sätta kön på allting?

Nej, i morgon kommer min son att vara påskkärring. Jag frågade honom om han ville det, och då förstod han inte riktigt vad det innebar. Sedan visade jag bilder och då ville han absolut vara påskkärring. Så i morgon bitti plockar vi fram scarf, förkläde, läppstift och kajal-penna. Påskkärringen vinner med hästlängder.

En solstråle i solglasögon

Vilken dag det har varit. Vilken alldeles fantastisk dag det har varit! Och så mycket trevligare vissa saker blir. Ingen overall, inga överdragsbyxor, inga vinterskor, ingen mössa eller halsduk, inga vantar. Bara sol ute, och en solstråle till son. En solstråle i keps och solglasögon.

Solglasögon, ja. Redan vid öppning i morse var vi på plats i en butik för att köpa ett par solglasögon. Vi provade tre olika, och så fort min son fick det tredje paret på sig var saken klar. De solglasögonen skulle han ha! Solglasögonen har han inte lämnat ur siktet sedan dess. Han har velat ha dem på sig konstant.

Expediten undrade om ”hon” skulle ha på sig glasögonen direkt, och jag svarade att ”ja, det ska han så du får gärna klippa av prislappen”. Okej, vi har alltså köpt ett par glasögon som är riktade till flickor. Jag vägrar att sätta kön på solglasögon, särskilt till de för småbarn, och skulle troligtvis aldrig lära mig att se skillnad på flick- och pojksolglasögon i alla fall.

Det enda jag bryr mig om är att min son trivs i de solglasögon vi köper. Och trivs…eh…ja, det gör han.

Ojämlikheten har många sidor

Mycket kan sägas och skrivas om jämlikhet. Oftast handlar det om bristen på den. Det finns många aspekter av ojämlikheten och den tar sig olika uttryck, inte minst när vi blir och är föräldrar. Det har blivit extra tydligt efter separationen, sedan jag blivit ensam pappa. Och jag är trött på ojämlikheten som föräldrar utsätts för.

Hela vägen, ända från första träffen på BVC, har bemötandet haft fokus på mamman. BVC-sköterskor, läkare och tandläkare är korta och ibland otrevliga när det bara är jag och min son. Om hans mamma också är med är det som om pappan inte finns i rummet.

Dagispersonalen skriver bara upp mammans tider på tavlan, trots att de har fått information om att tiderna är annorlunda under mina veckor. Men även under mina veckor står mammans tider på tavlan.

Droppen var nog när jag en dag skulle vinka hejdå till min son genom fönstret på dagis. Då öppnade dagispersonalen fönstret och började förklara hur hans mamma gör när de vinkar hejdå…