Det har varit utvecklingssamtal på dagis. Det är intressant att höra hur personalen tänker, hur de formulerar sig. Det är också intressant hur de bemöter oss föräldrar. Här i Sverige har vi fått för oss att vi är väldigt duktiga på jämställdhet, men vi skulle nog behöva ett särskilt utvecklingssamtal för att reda ut det där en gång till. Det är inte bra om vi lurar oss själva, och slutar reflektera och ifrågasätta.
Under utvecklingssamtalet blev jag påmind om hur det är i föräldrarnas jämställda Sverige. Förskolläraren tittade antingen på mamman eller i sina papper. Hon tittade lite halvt på mig när jag sa något eller ställde frågor. Annars inte. Annars fanns jag inte lika mycket i rummet som mamman.
Jag är van vid det, men kommer aldrig att vänja mig. Jag har råkat ut för det så många gånger att det inte är en engångsföreteelse, och det inte är min inbillning. Personalen på BB har gjort det, BVC-sköterskan har gjort det, tandläkaren har gjort det. I olika sammanhang är mamman den man vänder sig till. Som pappa har jag varit med och ”hjälpt till”. Och nu är min sons utveckling tydligen något som intresserar hans mamma mer än mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar