Jag blir alldeles upprymd när jag tänker på vilket privilegium det är att få vara förälder. Att få följa en liten människa bli större, att så ett frö som växer, som blommar ut. Det är en fröjd. Alltid. Även om det ibland händer saker som gör att den bilden blir lite suddig, lite otydlig. Men bara för en stund.
Jag stod utanför hans sovrum en kväll, och funderade tillbaka på den där perioden han hade när det var ”ska bara” hela tiden. Precis när han skulle komma till ro i sängen skulle han bara fråga mig en sak, gå och kissa, dricka lite vatten och sedan gå och kissa igen. Det har han slutat med. Oftast är han så trött på kvällarna nu att han slocknar direkt. Eller, som nu när jag stod utanför hans sovrum, ligger han och pratar med sig själv eller mjukdjuren.
Jag kikade in, och log. Min son blir större, och får nya rutiner. Och jag får vara med på resan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar