En lekplatshistoria att minnas

Vissa saker tar en evig plats i minnet. Det kan man känna direkt när det händer. Ögonblicksbilder som fastnar. Det här var ett sådant ögonblick. Jag smälte, blev lycklig och ledsen på samma gång.

Jag och min son var på en lekplats. Han var uppe i en klätterställning tillsammans med några andra barn. Det fanns ovanligt stora barn också, en kille och en tjej i låt säga 12-13-årsåldern. Killen sa till tjejen att de skulle gå därifrån och den mest naturliga vägen ner var via rutschkanan. Tjejen var rädd om sin jeanskjol och sa: ”Men ser du inte, det är ju fullt med sand på rutschkanan. Jag kan inte åka på den.”

Sedan kom den där ögonblicksbilden. Min son hade stått ett par meter bort och lyssnat och tagit in allt som killen och tjejen pratade om. Han gick bort till rutschkanan, sopade bort sanden med sin lilla handflata och gick bort till tjejen: ”Ursäkta, men du kan åka nu. Jag har tagit bort sanden.” Han försökte verkligen få hennes uppmärksamhet, men hon stod vänd åt andra hållet och var precis så mycket ”Me, myself and I” som en 13-åring kan vara. Hon tog inte in honom över huvud taget. Han försökte ett par gånger, men gav sedan upp och fortsatte med sitt.

Jag blir tårögd när jag skriver om det. Det var en syn som var så fantastiskt ljuvlig och fruktansvärt hjärtskärande på en och samma gång. Min lille son gjorde en så fin sak, men blev totalt nonchalerad.

Men det starkaste minnet från det här ögonblicket är ändå den värme och empati som min son visade: hur han lyssnade, och omvandlade den information han fick i en egen handling. En riktigt fin handling.