Klockan närmar sig midnatt. För en stund sedan hörde jag min son ligga och smågråta i sin säng. Jag tänkte att han drömde och gick in för att pussa på honom. Men det var ingen dröm. Han hade kissat på sig, och blev mer och mer förtvivlad. Snabbt upp med honom, trösta, fixa och dona, ny pyjamas – och till slut komma till ro i pappas säng.
Nu sover han lika vackert och stillsamt som han brukar göra. Och jag, som separerad varannan vecka-förälder, sitter och funderar över vad det står för. Att han kissar i sängen. För första gången. Jag har nog alltid varit en väldigt reflekterande, orolig och analyserande person och förälder, men varannan vecka-livet har tagit det till helt nya höjder. Jag börjar fundera, och undrar om saker som sker är reaktioner på separationen. Eller om det faktiskt är så att han är precis som vilket annat barn som helst, som ibland kissar i sängen.
Om jag och hans mamma fortfarande levt ihop hade jag nog inte blivit lika starkt påverkad av att han kissar i sängen. Nu blir sådana händelser så starka för mig. Jag hoppas att jag bara överanalyserar, och att jag kan sluta med det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar