Tand ska dras ut - igen

Min son har haft otur med sina tänder. För några månader sedan var han ute och gick med dagis. Barnen gick i klassiskt två och två-led. Enligt rapporten vände min son sig om för att säga något till en flicka bakom honom, och precis när han vände tillbaka stod en stolpe i vägen. Ena framtanden fick en lång spricka. Dagis ringde, min son fick åka till tandläkaren och tanden dras ut på en gång.

I morgon är det dags igen. Jo, faktiskt. Igen. Något har hänt på dagis, exakt vad vet ingen. Vid hämtning en dag var den andra framtanden i alla fall plötsligt lös, så nu måste den också dras ut. Och den här gången tycker jag att det känns jobbigare. Förra gången var jag inte beredd på något, nu har jag vetat i förväg vad som ska hända. Jag vet att de ska dra ut en tand på min stackars son i morgon. Jag vet att han kommer att vara groggy. Jag vet att han kommer att skrika när de rycker. Själv är han rätt cool med allt. Han konstaterar bara att tandläkaren ska ta bort ytterligare en tand.

Fram tills att tanden ska bort har vi fått fokusera på mjuk mat, mat som inte kräver så mycket bett och tugg. Det har lett till intressanta framsteg. Min son har på mindre än en vecka gått från ”blä, äckligt!” till ”åh, det här gillade jag ju” när det gäller ost-och broccolisoppa, ärtsoppa och isbergssallad.