Jag älskar dig så mycket. Du har inneburit så många känslor. Hela tiden. Från början. Din pappa grät de största tårarna när du bestämde dig för att visa upp dig för allra första gången för lite mer än tre år sedan. Jag har gråtit många gånger sedan dess. När som helst. Var som helst. Senaste gången var på ett löpband på Friskis & Svettis. På tv:n såg jag ett program om små barn som fötts med olika typer av funktionshinder, och det handlade om hur dessa små barn kämpade. Hur föräldrarna kämpade. Tillsammans. Och jag började gråta. Du har avväpnat mig helt. Jag kan inte, jag vill inte låta bli att gråta.
På löpbandet grät jag för att jag har dig, och för att du inte kommer att ha en pappa och en mamma som lever tillsammans. Jag tänker mycket på hur allt kommer att bli nu. Det finns mycket som du och jag kan bygga vidare på, och mycket som du och jag kan skapa tillsammans nu. Bara du och jag. Det är fint. Det blir bra. Men i min själ ryms många andra tankar också, de fundersamma och grubbliga till exempel. Du är ett skilsmässobarn nu, och det sägs ju så mycket om skilsmässobarn. Det oroar mig.
Är det någon som har erfarenheter att dela med sig av kring separationer och skilsmässobarn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar