En hemsk fredag

Jag trodde aldrig att jag skulle separeras från min son. Men varannan fredag tvingas jag göra det. Och det är lika brutalt varje gång. Redan på fredagsmorgonen, när jag lämnar på dagis, börjar jag känna tomhet, saknad, längtan. Jag säger till honom att nu är det mamma som kommer och hämtar, och sen ska du vara hos mamma till nästa fredag och då kommer pappa och hämtar dig igen. Jag säger att pappa går ut och vinkar från fönstret, och jag står och vinkar lite längre än alla andra dagar. På väg till jobbet är jag vilsen. På jobbet är jag på jobbet. Efter jobbet är jag bara tom.

Den fredagskvällen är hemsk, i alla fall när jag inte sett till att boka in något annat. Jag plockar lite med hans saker som fortfarande ligger lite här och där efter allt bus kvällen innan, den sista kvällen. Bolibompa börjar, och nu är det ett av hans favoritprogram. Sängen kommer att stå tom i flera nätter. Jag har ingen son att läsa god natt-saga för, ingen son att pussa på när jag går och lägger mig, ingen son som kryper upp i min säng halv fem på morgonen, ingen son som, de gånger han vaknar före mig, ruskar om mig och säger ”det är morgon, pappa, du måste upp”.

Jag är en pappa utan barn.