Vuxna barn på lekplatsen

Min son och jag var på lekplatsen en dag när det var ganska trist väder. Det var lerigt på marken, och sanden fastnade på det mesta. Två mammor var där med sina pojkar, men de verkade vara på väg därifrån. En av pojkarna hade klättrat upp på en ställning och hade lite problem att komma ner. Mamman gick mot honom för att hjälpa till, men hejdade sig. Hon sa: ”Du är så skitig nu så jag har ingen lust att hjälpa dig.” Mamman backade, sa till pojken att de skulle gå vidare – och pojken fick ta sig ner från klätterställningen bäst han kunde.

Då kom jag att tänka på en artikel som jag läst. Jag kommer inte ihåg var jag har läst den, men jag minns så väl vad den handlade om eftersom jag tyckte att det var rätt sjukt. En mamma beklagade sig över att det var så jobbigt och tråkigt på lekplatsen. Det fanns ju inget att göra för henne. Därför föreslog hon att det skulle öppnas kaféer i anslutning till lekplatser så att det fanns något att göra även för föräldrarna.

Jag har kanske missförstått något eller också har jag inte lika höga krav på lekplatsbesöket som den där mamman. För min del går jag till lekplatsen för att min son ska få leka. Antingen leker han med mig, och då njuter jag av det, eller också leker han med andra barn på lekplatsen, och då njuter jag av det. Sedan går vi hem, och då njuter jag av en kopp kaffe.