Dagmamma vs dagis

Min son var nästan tre år när han började på dagis. Innan dess hade han varit hos dagmamma. En kvinna nära pensionsåldern, men mer energisk än många andra personer jag har träffat. Och som jag kan sakna henne vissa dagar. Och som jag kan sakna fenomenet dagmamma. Men i stället för att gräva ner mig i den saknaden påminner jag mig själv om att jag ska vara glad och tacksam över att min son faktiskt fick ha dagmamma tills han var tre år. Jag tror att det var bra för honom. Jag tror att det är bra för många barn att börja i en liten grupp först, för att sedan gå över till dagis i ett led inför skolstart.

Sedan har jag alltid känt mig tryggare när jag lämnat mitt barn till en stabil kvinna som varit dagmamma i 30-40 år, än till dagispersonal som jag ibland inte tror har koll på någonting över huvud taget. Dessutom var det aldrig något projekt att lämna hos dagmamma. Det var alltid trevligt, mysigt – det fanns tid att prata både vid lämning och hämtning.

Usch, jag kommer ihåg första gången dagmamman var sjuk och jag inte hade möjlighet att stanna hemma med min son. Vi var utlämnade åt närmaste dagis. Vilken chock. Säkert större för mig än för min son, men ändå. Dessa rutiner, detta projekt. Säkert inget konstigt, men när man kom direkt från dagmamma-världen var det en märklig upplevelse.

Vi hade fått veta att vi skulle komma antingen före klockan 8 eller 8.30, annars skulle vi komma mitt i frukosten. Fine. Vi kom 8.30. Alla satt fortfarande vid frukosten. Jag kände att vi fick be om ursäkt för att vi kom. Jag tog med min son till ett lekrum intill för att vi inte skulle störa. Dagispersonalen reflekterade ändå inte över att min son hade kommit, inte förrän jag inte hann stoppa honom från att springa in i frukostrummet för att plocka upp en bit knäckebröd som låg på golvet. Då var det någon som sa ”nämen, hej”. Men personalen satt kvar och åt frukosten, och jag och min son gick tillbaka till lekrummet. Jag dröjde mig kvar för att se till att min son inte kom in i frukostrummet och ”störde” igen.

Efter några minuter kom en från personalen fram till mig och frågade om jag ville vinka hejdå. Det är mycket möjligt att personen i fråga var duktig på sitt jobb, men att säga hejdå till min son är faktiskt inget som jag behöver hjälp med.