Om att växa och att växa ihop

Amningen kom inte igång som den skulle. Min son fick inte riktigt in rätt teknik, och blev av med mer energi än han fick när han låg vid bröstet. Redan när han var två dagar uppmärksammades att hans tungsträng satt fast långt fram, och kanske kunde det påverka amningen. Han gick inte upp det han skulle, så uppenbarligen fick han inte i sig tillräckligt. Vi fick en remiss och när han var drygt två veckor gammal bestämde läkarna sig för att klippa tungsträngen.

Jag kommer ihåg hur fruktansvärt det var. Jag klarade inte av att hålla honom när de skulle klippa, inte hans mamma heller. Personalen fick sköta det. Vi klarade inte av att titta. Jag tittade bort. Min son skrek kort och intensivt och jag blev tvungen att blunda också. Som om det skulle hjälpa. Tack och lov var det snabbt över, och min son lugnade ner sig i min famn.

Strax efter att han fyllt tre år hände en olycka på dagis. Barnen var ute och gick i traditionellt led. Min son vände sig om för att säga något till en kompis, och vände tillbaka huvudet precis när han hade en stolpe framför sig. Ena framtanden fick en sådan smäll att den inte gick att rädda. Tandläkaren var tvungen att dra ut den. Jag kom att tänka på tungsträngen, och hur jag inte klarade av att hålla honom, hur jag inte klarade av att titta. Nu var det annorlunda. Nu kunde jag inte göra annat än att hålla min sons hand när tanden skulle dras ut. Och titta honom i ögonen och säga att allt kommer att bli bra.

Jag har vuxit. Han har vuxit. Och vi har vuxit ihop.