Det är alltid någon annan

Vi är generellt sett ganska duktiga på att lägga över skuld och ansvar på andra. Vi ser inte vår del i saker, det är alltid någon annan som gjort fel eller som borde gjort något annorlunda, eller kanske mer av något. Vi skapar en slags nån annan-ism.

Uppenbarligen börjar det tänket i tidig ålder. Häromdagen såg jag märken på en av de vita väggarna i vårt kök. Det ser ut som stora cirklar, och ungefär som om ett barn har ritat och missat detaljen att pappret var en vägg. Jag frågade min son:

- Vad är det som har hänt här?
- Det var inte jag.
- Det ser ut som om någon har ritat på väggen. Jag har inte gjort det, och om inte du heller har gjort det: vem är det då?

Min son stod en stund och funderade. Sedan svarade han:

- Kanske ett djur…