Mycket kan sägas och skrivas om jämlikhet. Oftast handlar det om bristen på den. Det finns många aspekter av ojämlikheten och den tar sig olika uttryck, inte minst när vi blir och är föräldrar. Det har blivit extra tydligt efter separationen, sedan jag blivit ensam pappa. Och jag är trött på ojämlikheten som föräldrar utsätts för.
Hela vägen, ända från första träffen på BVC, har bemötandet haft fokus på mamman. BVC-sköterskor, läkare och tandläkare är korta och ibland otrevliga när det bara är jag och min son. Om hans mamma också är med är det som om pappan inte finns i rummet.
Dagispersonalen skriver bara upp mammans tider på tavlan, trots att de har fått information om att tiderna är annorlunda under mina veckor. Men även under mina veckor står mammans tider på tavlan.
Droppen var nog när jag en dag skulle vinka hejdå till min son genom fönstret på dagis. Då öppnade dagispersonalen fönstret och började förklara hur hans mamma gör när de vinkar hejdå…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar